Flyttat

Jag har flyttat. Tröttnade och drog vidare, men kom gärna och hälsa på i mitt nya hem...
www.metrobloggen.se/thegra

Dödligt trött

Även den bästa har en gräns. Jag har nått min när det gäller sömnen. Åtminstone för tillfället. Att inte få sova en enda vettig natt på nästan ett år är ren och raffinierad tortyr. Ingen som inte har varit där har en aning om hur överjävligt trött man kan bli, eller hur exceptionellt dåligt synapserna kopplar när hjärnan inte får det den behöver. Man blir dum på riktigt. Förhoppningsvis går det att reparera någon gång framöver, men just nu har de flesta av hästarna lämnat stallet.
Hade hon inte varit så otroligt charmig i övrigt hade jag lagt ut henne på Blocket för länge sedan. Nu kan man inte låta bli att älska henne i alla fall. Den lilla muppen.

Här och nu

Inser förfärat att jag aldrig är riktigt nöjd, oavsett hur bra jag har det. Jag tror alltid att det finns något som är bättre. Då menar jag inte att jag vill byta ut min fru, för någon bättre än henne lär jag aldrig hitta, men när vi pratar om livet i allmänhet. Vi bor i ett fantastiskt hus på landet, med närhet till både vatten och civilisation, och där det är så fint att jag förundras varenda gång jag kliver utanför dörren. Ändå längtar jag efter något annat - något eget, något nyare, något större, något ännu bättre, en trätrall, ett förråd och fler garderober. Och trots att jag har en helt underbar fru, två mirakulösa barn, några få men desto speciellare vänner och en alldeles nyfixad sjuksköterskeexamen så ångestgrubblar jag över bristen på pengar, harmoni och en tydlig identitet. Jag är kass på att ta vara på nuet och det jag har rakt framför mig. Och jag är ännu kassare på att prioritera själslig påfyllnad. Kunde förut, men nu vet jag fan inte...
Läser i tidningen om snubben som flyttat till en stuga i Himalaya och blivit yogi. Han ägnar sina dagar åt yoga och meditation, och strävar efter att bli ett med alltet. Enligt honom gäller det att försöka hitta det medvetna lugnet i kaoset och koppla bort alla tankar på då och sedan. 30 minuter om dagen på en spikmatta ska visst hjälpa. Jag kanske borde skaffa en sådan. Eller så borde jag ringa min skumma vän hypnoterapeuten. Energier flyger hit och dit och jag är rätt säker på att det var någon slags mening med sms:et som trillade in från Maui en minut efter att jag pratat om honom för första gången på en hel evighet. Universum vet. Det är bara vi som är dåliga på att lyssna.

En studie i mingel

Att pressmingla på Café opera en torsdagkväll hör inte direkt till min vardag, men gårdagens Pride-ceremoni kändes dum att missa så frun och jag skrapade ihop oss och drog dit. Snacka kulturchock. Det är fascinerande att tänka sig att det faktiskt finns folk som lever det där livet, och det är också väldigt intressant att se hur viktigt det verkar för vissa att v a r a någon; att se rätt ut, tycka rätt saker och hänga med rätt människor. Vilken jävla press, jag skulle aldrig orka. Inte ens utan Bebis. Men det är kul att göra ett studiebesök i den världen, och i ärlighetens namn är det inte helt obehagligt att vara en av de ”särskilt inbjudna”, hur obetydlig man än må vara i sammanhanget. Den som säger annat ljuger. Att vi fick chansen att åka in till stan och göra något tillsammans ett par timmar var dock det mest värdefulla - och att det funkade så bra med Bebis-vakten, trots att universums lagar trotsade så att vi knappt höll på att komma iväg.

Övriga reflektioner: Det faktum att fetsnygga BWO-Martin strosade av samma tunnelbanevagn till samma fest på ett ytterst oglamouröst sätt gav en hint om att även ”partyfolk” har en vardag. Jag undrar om han också drog hem och käkade smörgåsrån med kaviar efteråt?

Ombytta roller

Förändringsdags. Man kan i alla fall inte anklaga oss för att vara slentrianmässiga. Här byter vi roller hej vilt och nu är det dags igen. Jag är äntligen klar med min utbildning (damn vad bra jag är!) - tentorna är avklarade, praktiken avklarad och katastrofberedskapskursen fixad – så nu är det min tur att vara hemma med Bebis igen. Det känns lite märkligt. Ombytta roller från en dag till en annan. Från sjukvård till bebisvård, intramuskulära injektioner till potträning, tågkraschsimulering till sångstunder på öppna förskolan. Tvära kast indeed, det är knappt jag hänger med. Men visst är det skönt att vara hemma. Bebis är i sin allra soligaste fas just nu, och bortsett från fjärde världskrigen innan sovstunderna är hon helt underbar att hänga med. Och så är det skönt att slippa det dåliga samvetet när man måste ägna sig åt annat än att vara hemma.
Det stora nerköpet är nätterna. Nu är det min tur att mata och kliva upp och söva om varannan timme, och trots att det bara har gått två nätter känner jag mig redan som ett vrak. Sömnbristen på den här nivån är inget att leka med och jag hoppas by god att hon börjar haja grejen med att sova snart, för annars vet jag fan inte…
Att vara hemma hela dagarna gör också en del med självförtroendet, bekräftelsekåt som man är. Man kan ju tycka att Bebis varma leenden borde räcka, men det är svårare än man tror att inte bli sedd eller få visa sin kompetens för någon annan än en elvamånaders dvärg utan tänder. Men den här gången ska jag verkligen försöka vara cool och ta dagarna som de kommer. Här och nu ska bli nyckelorden, och det vore väl fan om jag inte kunde stressa ned nu när jag för en gångs skull har chansen.

Status i övrigt; Grillpartyt på dagis var en hit och Bebis socialiserade som att hon aldrig gjort annat. Pooljävlen som katten sabbade innan den ens hunnit invigas är eventuellt med i matchen igen, och de sista skolpapperna är snart ivägskickade. De senaste veckornas uppgivenhet känns inte riktigt lika tung, och jag inser att det i slutänden bara är jag som kan göra något åt den.

Välkommen till Pleasantville

Befinner mig för närvarande på den åländska landsbygden i en underbar lägenhet med rött klinkersgolv och avundsvärda panoramaköksfönster. Inga tv-kanaler, inga människor och ingen biltrafik what so ever. Modern enkelhet. Och bäst av allt; fem minuters gångväg till öppet hav, klippor och en vedeldad bastu. Så här skulle jag vilja bo. Det är som upplagt för eftertanke och själslig input. Lugn och ro och utrymme att bara vara. Jag älskar det och jag förstår att han flyttade hit. För mig skulle det däremot inte vara realistiskt. Det funkar inte när man har en familj som kräver någon slags civilisation för att gå ihop rent praktiskt. Åtminstone skulle det inte vara samma sak. Men det är okej. Man kan alltid försöka plocka ihop vissa delar av det - och som tillfällig påfyllnad funkar det alldeles utmärkt.

Åland är ett märkligt land. Det är grönt, rent och prydligt, och i princip alla bor i små fina hus med vita knutar och välsnidade verandor. Alla håller sig löjeväckande strikt till hastighetsbegränsningarna och invandrarkvoten fylls i princip upp av två zigenare och femton thailändare. Det är en behaglig men smått surrealistisk upplevelse att komma hit på besök. Lite Pleasantville över det hela.

Mamma+magsjuka=ingen lek

På tal om att allt är relativt. Att grubbla sig nästan olycklig är en sak, men när magsjukan kommer på besök förvandlas tankemisären till ett fjuttproblem som glöms bort i samma andetag som den första kräkkaskaden drar igång. Fy helvete vad dåligt man kan må. Och när båda mammorna ligger och hulkar över toaletten, samtidigt som Bebis kräver sina ändlösa promenader fram och tillbaka genom huset träder djungelns lag i kraft - den som är minst sjuk för stunden får helt enkelt gå mest. Ingen tid för vila eller återhämtning what so ever. Och eftersom elvaåringen konstigt nog inte har blivit smittad än (kan bero på att han skyddat sig med rosa handsprit de senaste dygnen ) måste han skjutsas till och från skolan oavsett hur mycket det bubblar i magen på den stackare som måste släpa sig ut i bilen. Man kan undra hur det ens är möjligt när man är så överjävligt sjuk, men vissa saker måste helt enkelt göras ändå. Det är då man inser vidden av barnskaffandet. Innan kidsen hade jag ingen aning om hur vidrig en magsjuka egentligen kan vara.

Soligt ute, mörkt inne

Det gick. Två veckors praktik på akuten är avklarade och jag är ett steg närmare min examen. Men det var fanimej på håret och jag vet inte när jag kände mig så labil senast. Omställningen från mammalivet till arbetslivet är stor – inte bara för mig, utan för hela familjen – och sådant som var hyfsat under kontroll förut känns plötsligt jääävligt komplicerat. Mitt huvud är så fullpackat med intryck att det inte finns utrymme att vända på en enda tanke, och mitt energiförråd är löjligt tomt på positiv laddning just nu. Hela vårt hem osar negativitet och det är inte bara jag som sprider den. Familjebalansen är inte vad den borde vara och för första gången på länge kan jag inte lägga känslan åt sidan och streta vidare som jag brukar. Fru är ledsen och irriterad, jag är ledsen och frustrerad, sonen är …tja, mest arg, och bebis vill mer än vad hon klarar av just nu. Kul nästan jämt, med andra ord.

Jag vet inte vad som krävs. Jag vet inte vad som behövs. Jag vet inte var början eller slutet är, och jag vet inte ens var jag själv befinner mig i allt det här. Jag tror inte att allt står och faller med situationen just nu, och jag tror inte att vi inte tar oss ur det. Däremot tror jag att något måste göras hyfsat snart, innan vi fastnar i geggan. Bitterhet är något av det ocharmigaste som finns och jag har svurit på att inte låta den drabba mig igen. Frågan är bara om det går att värja sig på egen hand, eller om det krävs hjälp utifrån. Just nu lutar det åt det senare.

Egohelg

Nytränad och nyduschad, i en kofta som luktar Fru och hjärtmönstrade pyamasbyxor med knän på. Smörgåsrån, en påse naturgodis och en nollkommatjugofemma Cola light. Tv:n avstängd, Within temptation i cd:n och Stieg Larssons andra uppslagen på sängen. Så.

Gårdagen är tack och lov över. Ett major psykbryt har övergått i stillsam känslokoma och vårt Mad house är plötsligt lugnt och tyst. Jag är helt ensam hemma. Jag och knaskatterna. Jag vet inte om det är bra eller dåligt efter en sån här vecka, jag balanserar på kanten till branten, men jag ska göra vad jag kan för att hitta någon slags balans igen. Jag tror att jag kan. Ska fokuserar på att mysa och ladda energi. Och sova. Herregud vad jag ska sova. Om jag kommer ihåg hur man gör. Två nätter har jag på mig. Lyx indeed. Jag borde öppna en flaska rödvin och dricka mig så där befriande luddig i huvudet, men jag är för trött. Tror inte att mitt labila psyke klarar av det heller, så det får vänta till en annan gång. Det får bli jag och Stieg istället.

Kul nästan jämt

Och så dog man litegrann igen...

Jag är ute på praktik. Försöker ta igen det sista av min utbildning. Försöker sätta nålar i folk och smälta synen av en nästan död motorcykelåkare. Försöker ställa om från mammaledigrollen till den som akutsyrra. Försöker prestera och tampas med det dåliga självförtroendet. Och allting bara rasar. Jag slits åt alla håll och snart går jag sönder. Hur mycket måste man egentligen orka innan man får ge upp?

Homojävel

Så. Vad gör man när elvaåriga sonen står och skriker homojävel åt en? Han vill inte ha en mamma som är homo för det är konstigt, två tjejer ska inte leva ihop, det är mot naturen, tänk om hans kompisar slutar att vara med honom för att hans mamma är så konstig...

De undrar om det är sant att hans mamma är bisexuell? Vad fan svarar man på något sådant när man är elva år och normalitet är viktigare än allt annat?

Jag förstår honom. Han får utkämpa min kamp trots att han inte har valt den själv och knappt förstår vad den handlar om. Jag vet inte om man får göra så mot sina barn. Får man vara så ego? Ibland tänker jag tanken att gå tillbaka till den jag var innan, och förneka mig själv för hans skull, men jag tror inte att jag skulle bli en bra mamma då heller. Det skulle inte gå. Jag älskar min fru och det vi har. Men jag älskar min son också.

Det är fan inte rättvist.

Explicitet

Ett stilförtydligande skulle sitta fint. Jag har trott att det är mig själv jag är less på, men efter diskussioner med Fru har jag insett att det snarare handlar om mina suddiga konturer. Istället för att byta stil skulle jag alltså behöva förstärka den jag redan är. Tror jag. Så jag letar och gräver inuti för att hitta något att tydliggöra. Men det är svårt. Allting är ett enda trasselsudd, som att försöka urskilja ett duggregn genom ett vintersmutsigt köksfönster. Hyfsat marigt, med andra ord. Bitarna finns där, men de är otydliga och röriga och verkar inte riktigt passa ihop. Mamma, Fru, Människa, Vän... hur fogar man ihop jagdelarna? Ibland kan jag se ett mönster (eller en röd t-shirt med hängseltryck) och för en stund känner jag mig lite mera sammansatt, men det varar aldrig särskilt länge. Jag antar att jag inte är ensam om fenomenet, men de flesta verkar ändå få till det på något sätt. Den där tydliga identiteten. Jag vet inte ens hur man låtsas.

hetero vs gay

Jag har tänkt lite på det här med tillhörighet – hetero-, vs gayvärlden. Tankarna hinner knappast landa i något vettigt svar, men när jag trasslade in mig i en ytterst komprimerad diskussion igår angående min egen plats i världen så började jag fundera. Jag är fortfarande rädd för att helt och fullt stå upp för gaydelen av mig. Om jag måste sätta en etikett på mig själv skulle jag säga att jag är bi med ett stort överslag åt flathållet. Men grejen är den att jag inte riktigt förstår det här med att definiera sig själv som person genom sin sexuella läggning. Jag inser att jag kan verka naiv när jag säger det, men det beror förmodligen på att jag har levt som hetero i större delen av mitt liv så jag har inte behövt förstå. Men nu måste jag tydligen göra det. Det är det jag inte förstår. Varför då liksom? Varför måste jag plötsligt stå upp för mitt livsval gentemot omvärlden, och vara så extremt stolt över min läggning när jag inte behövde det förut? Jag är ju jag oavsett, det är väl i så fall det jag ska försöka vara stolt över. Mig, som person. Mitt livsval och min läggning är i och för sig en del av mig, men det är inte hela mitt jag. Jag åkte på pisk när jag råkade nämna att jag inte har dealat färdigt med mina känslor kring det här, och blev i stort sett anklagad för att inte våga stå för den jag är och för mitt icke normativa livsval. Jag berättade att jag ofta tror att andra människor tycker och tänker en massa saker om mig på grund av att jag inte längre är en del av heterovärlden, och att de automatiskt placerar mig i ett fack som jag inte riktigt kan identifiera mig med när de får veta. Jag fattar att jag inte är så jävla unik som jag tror. Det finns så många minoriteter i samhället att folk knappast bryr sig om en konverterad heterobrud - men det är ändå en av anledningarna till att jag har svårt att komma rakryggad ut ur garderoben. Jag påstår inte att det är logiskt, eller att jag ens har full koll på mina egna argument/förklaringar. Det enda jag påstår är att det är komplicerat. Det kan hända att jag krånglar till det mer än nödvändigt, men jag tror inte att någon som inte har ”bytt sida” vet hur känslomässigt rörigt det kan bli. Jag är stolt över mig och mitt liv, men jag är också ganska rädd och fundersam. Är det verkligen så svårt att förstå? Finns det något befog för min rädsla, eller är det bara jag som tror att folk bryr sig mer än de gör?

Ensam hemma

Så konstigt. Fru har rest till Norrland för att sova och sonen är hos sin pappa så jag är ensam med Bebis hela helgen. Det känns skumt. Tomt liksom. Fast lite skönt också. Igår kväll såg jag en hel film för första gången sedan Bebis kom och idag har jag träffat både Da Exman med flickvän och bästa vännen med hennes yrväder till tvååring. Kvällen har däremot spenderats ensam framför tv:n, men det är verkligen inte samma sak att kolla på melodifestivalen när man inte har någon att häckla tillsammans med. Det är ju halva nöjet och det kan ingen fruktsallad eller naturgodispåse i världen kompensera. Nå. Det har varit en bra dag i alla fall. Bra, men intensiv. Jag borde inte ha bjudit hit alla på en och samma dag, men jag var rädd att det skulle bli för ensamt så jag lockade hit dem med kaffe och nybakade muffins. Nu är jag helt slut. Det tar på krafterna att hålla Bebis på bra humör en hel dag.

Jag blir så effektiv när jag är ensam. Tiden måste ju fördrivas på något sätt så då städar och fixar jag (som att det inte skulle räcka med att ta hand om en bebis). Klockan sju i morse mixade jag smoothisar och snodde ihop en chokladmuffinssmet medan Bebis forsade fram över köksgolvet i sitt mobila gåstolskontor, och igår var det storstädning på exklusiv nivå. Känner mig mycket nöjd. Egentligen skulle jag behöva terapi för mina maniska skov, men jag låter mig hållas. Herregud, det hade kunnat vara så mycket värre...

I morgon ska jag shoppa och träna.

PMS-kärringen

Igår morse höll jag på att köra på min hyresvärd. Det hade inte blivit bra. Tack och lov tyckte han att det var lika mycket hans fel så förhoppningsvis får vi bo kvar ett tag till. Måste dock skälla på mig själv för att jag har så förbannat bråttom jämt. Förr eller senare slår det tillbaka på något sätt. Varningarna börjar bli många nu och snart smäller det väl bara.

Jag skulle verkligen behöva göra något åt mig. Känner mig ful, trött och tråkig och beter mig som en riktig PMS-kärring. Sprider stora moln av negativ energi omkring mig, men jag kan inte styra över det just nu. Det är så här man blir när man inte sover på över åtta månader. Synnerligen osympatisk. Risken för kroniska men är överhängande och jag kan nästan höra hur synapserna fräser sönder i nervbanorna på mig. Varvar talsvårigheter med implosioner av tillbakatryckt irritation och psykbrytet är inte långt borta. Förhoppningsvis blir det bättre så småningom. Men det kan också vara så att jag verkligen behöver hjälp.

Tack och lov finns det stunder då tillvaron känns både lätt och ljus. Gårdagens behagliga flyt, härliga väder och trevliga kaffestund på Waynes gjorde susen för humöret och orken, och idag skiner solen så där hoppfullt vårigt. Är väldigt kär i min Fru, och trots att Bebis bestämde sig för att skriksabba förmiddagens påbörjade promenad gör hon mig skönt varm i hjärtat. Är stolt över min familj, min Fru och mina fina barn.

Dagens tanketrassel; Hur lär vi Bebis att vi är Mamma och Mamma? Ingen av oss vill ju vara MaPa eller något annat halvdant. Snart är jag klar med min utbildning, men hur ska jag klara av att vara sjuksyrra på riktigt? Jag fattar att jag måste ta sommarjobbet som just kom till mig, men hur ska jag kunna mörka att jag egentligen är en bluff om jag ska ta emot egna patienter på på en vårdcentral?

Pannkaksstrul

Men för faan. Äggen är slut och jag har redan gjort resten av pannkakssmeten.

(jävlars skitoflyt)

Så vad gör jag? Rotar fram Bonniers stora, slår upp receptet på fraspannkakor och börjar röra ihop nya ingredienser i en ny bunke. Jag menar, frasvåfflor kan ju göras utan ägg då borde det rimligtvis vara samma lika med fraspannkakor. Men nähejdå. När jag börjar närma mig slutet på listan visar det sig att det ska vara äggjävlar i den smeten också! Jag inser förstås att jag borde ha läst igenom receptet ordentligt innan jag började hälla ihop grejerna, men jag trodde faktiskt att det var samma sak.

Okej. Klockan börjar närma sig halv två och sonen är hungrig. Jag har lovat honom pannkakor så nu ska han banne mig få det också. Fixar om den första smeten (som är gjord på hälften vetemjöl och hälften grahamsmjöl, för nyttighetens skull) till frasvåffelsmet och tänker att det kanske kan funka att hälla den i stekpannan istället för i våffeljärnet... Det gjorde det inte.

Faaan. Hur svårt ska det egentligen behöva vara? Tålamodet är slut och båda smetarna åker i avloppet. Ny smet. Frasvåffelsmet på vetemjöl. Varsågod min son, lunchen är serverad. Säger du ett endaste knyst om att det inte är pannkakor åker både du och våffelhögen ut i regnet för resten av dagen.

Idag är Mamman trött och irriterad.

Sköna Hälsingland

Nej. Det ska inte vara så här. Skjutsa, fixa, greja, stöka och inget som helst utrymme för lugn och reflektion. Ingen energi kvar när dagen är slut, what so ever. Jag vill säga upp mig som människa. Bli ett träd kanske. Hur orkar folk?

Sammanbrottet var nära förra veckan, men efter en fullkomligt livsnödvändig semesterhelg är energilagret lite mera påfyllt. Jag och sonen hälsade på vårt Hälsingland, och Fru tog med sig Bebis till sina hemtrakter ytterligare några mil norröver. Två hela dagars kravlös lyxtillvaro med hyrfilmer, slappt tv-tittande (så länge och högt vi ville), godismoffel, shopping, bokläsning (hallelujah för Stieg Larsson) och lata mornar. Att bara kunna dricka en kopp kaffe i lugn och ro är ovärderligt nu för tiden (no fence Bebis, men livets goda är inte lika självklart längre), och att få skratta och umgås tillsammans med sonen på det sättet var mysigt och viktigt. Fru däremot, fick inte så mycket vila, men dock några dagars efterlängtad kvalitetstid tillsammans med Bebis och möjligheten att frossa bland minnen i saknad miljö. Mycket bra på alla sätt, och Bebis skötte sig exemplariskt trots alla nya intryck och chockavslutad nattamning.

Att vara hemma igen är lite av ett trauma. Jag har saknat Fru och Bebis, men att vara tillbaka i vardagslivets hysteriska rush får mig att vilja gråta alternativt dra igång en revolution mot den förbannade stressen och hetsen. Något måste definitivt göras för så här kan jag inte ha det. Det är inte människovärdigt. Bättre planering och nytt synsätt är ett måste.

Bitterhet och suddiga konturer

Tog på mig offerkoftan i morse då jag insåg att universum verkar ha valt ut just mig som sitt terrorbyte i något slags illvilligt försök att visa mig exakt hur tungrott och typiskt livet kan vara. Bebis har bestämt sig för att klockan fem (sex om vi har tur) är en bra tid att vakna om mornarna, oavsett hur lite hon har sovit på natten, vilket i sin tur har förvandlat mig till en osympatisk bitch utan något som helst tålamod. I natt skrek jag åt henne och minsta lilla motgång får mig att vilja gråta, alternativt slå någon på käften. Och så var det halsen. Vi ska ju resa bort, Fru, Bebis, jag och son. Energidepåerna är tömda och behöver fyllas på med frisk lantluft, mys och bra människor. En bra plan. Men i morse vaknade jag med halsont och fortsätter det som det brukar är dyngförkylningen ett faktum just på fredag när vi ska åka. Hur typiskt kan det egentligen bli?

Blärk. Ibland blir jag så satans trött på mig själv. Om jag bara inte var så överjävligt t r å k i g. Jag lever inne i mitt eget huvud där saker och ting är hyfsat färgstarka, intressanta och sådär lagom skruvade, men på utsidan är jag något helt annat. Platt, trist och trött. Jag vill så mycket som det aldrig blir något av, och jag önskar alltid att jag var coolare, smartare och snabbare än jag egentligen är. Skulle behöva en rejäl omskakning så att jag rycker upp mig och blir som folk, men fan vet om ens det skulle hjälpa. Min självbild är inte den mest befästa just nu. Konturerna är suddiga och själen vet inte om den tillhör himlen, havet eller någon mörk håla under marken. Det skulle vara intressant att låna dina ögon en stund, för att se mig. Är jag den jag vill vara, eller är jag bara en patetisk prettobrud som försöker leka insiktsfull och tror att jag har något att bidra med till den här världen? Jag önskar att jag visste.

Guldkorn

Vissa dagar känner jag mig så otroligt tacksam över alla guldkorn som finns i mitt liv. Några har funnits där länge, andra har dykt upp lite eftersom när jag har behövt dem som mest. En del stannar kvar, andra försvinner lika hastigt som de kom när tiden väl är inne för det. Hur som helst så gör de skillnad, och jag vet inte var eller vad jag hade varit utan dem. Vilken tur att jag inte missade dem, det är ju så lätt hänt. Jag önskar bara att de visste hur mycket de betyder. Jag försöker berätta, men jag tror inte att jag gör det tillräckligt ofta eller tydligt nog. Det är knappt jag kan sätta ord på det själv, men känslan är stor. Det finns hopp trots allt.

Dagens nyckelord; jobbstrul och jobbtankar, vänner, kärlek, spagetti och smaklös köttfärssås, spontanitet, stora och små barn, Brie, tröttkoma, Melodifestival.

Rutiner och storbarnsfötter

Vi har börjat få rutiner. Väldigt små och vardagliga, men ändå. Sju månader igår. Sedan Bebis kom. Så lång tid har det tagit att skapa och befästa värdsliga rutiner som att kliva upp på morgonen, laga och förhoppningsvis äta frukost, mata Beibis, skjutsa sonen till skolan, hem igen, leka med Ingebä och de andra speldosorna, bädda sängar, fixa med tvätten eller dammsuga, kasta ut katterna, dansa några varv till Winnerbäck eller Dolly och sedan sova igen. Så ser det ut. I princip varje morgon.
Det låter simpelt, men mammalivet är komplext. Det händer inte så mycket om dagarna, höjdpunkten är en fika på Wayne's eller ett besök på BVC, men varje liten grej är ett helt projekt när man ska passa in sov- och mattider och komma ihåg alla prylar man måste ha med sig. Att bara hinna ta en dusch eller en kopp kaffe kräver noggrann planering. Samtidigt händer det helt ofattbart mycket med Bebis. Hon har storbarnsfötter nu, en och en halv tand, nästan en frisyr och så kan hon sitta och hasa sig fram i gåstolen. Jag har ingen aning om när det hände men hon är en riktig liten människa nu, en cool brud liksom. Damn, snart är det dagisdags, men det vill jag inte ens tänka på.

I övrigt drömmer jag vidare om fotografering och andra kreativa sysselsättningar, oroar mig för min trötta fru (något står inte rätt till där), ser fram emot lördagens melodifestivaldeltävling, knaprar nötter, förbannar katterna, kollar på Ellen, stör mig på att vi inte har någon choklad hemma, undviker att ringa viktiga samtal och våndas inför utvecklingssamtal i sonens skola. Det är torsdag, imorgon är det fredag.

Det blir vad man gör det till

Lagen om alltings jävlighet har drabbat oss den här helgen. Feber har härjat i huset, förmodligen tredagarsvarianten för Bebis. Vad min fru har åkt på vet jag inte men bra mår hon i alla fall inte. Den totala sömnlösheten är ett faktum igen och jag som skulle ha jobbat för första gången på närmare ett år var tvungen att ringa och ställa in. Det går inte att jobba när alla är sjuka och man inte har sovit mer än en ett par hela timmar på två dygn. Det är åtminstone inte värt det, varken pengamässigt eller energimässigt. Insåg plötsligt att livet är en enda stor mental träningsarena. Vad jag än gör och vad som än händer så måste jag handskas med mina hjärnspöken och väga känslor och tankar mot varandra för att komma fram till ett uthärdligt sätt att se på saken. Att bota dålighetskänslor och smygande bitterhet över situationen kräver aktiva ansträngningar som inte alltid är så lätta att skaka fram. En del av mig begriper att jag inte kommer att bli hatad för att jag sjukanmäler mig från ett jobb, och att folk förmodligen inte ens tänker på det när dagen väl har startat, men jag avskyr att känna mig som en svikare som smiter från sin plikt. Känslan är djupt rotad och jag får jobba hårt för att inte låta den ta över. Vem vet, det kanske var ödet som gjorde att jag inte kunde jobba just den dagen. Det kanske fanns ett skäl till att allt jävlades just då. Så kan det faktiskt vara. Eller inte. Hur som helst så är tanken självteraperande så det är så jag får försöka se det.

Att vara tillåtande mot varandra är viktigt, särskilt när livet är lite extra tungrott. Millimeterrättvisa är ändå omöjlig att åstadkomma (bättre att en mamma får sova/träna/whatever än att ingen mamma får det) så den tanken är bara att lägga ned, annars blir man bitter. Jag tror att det jämnar ut sig i slutänden i alla fall.

Puckodimma

Jag kan inte påstå att jag är stolt över mitt bloggande just nu. Den tid då jag hade något vettigt att förmedla verkar vara förbi, och de snitsiga ordlekarna sitter långt inne just nu. Jag vet inte om det är jag som har tappat förmågan eller om det beror på att livet är så fyllt av praktiskt bebisgöra att det inte finns plats för några djupare analyser längre. Hur som helst så är det tråkigt och jag önskar att jag kunde hitta orden för det jag verkligen skulle vilja säga. Det har liksom alltid varit min grej, men nu vet jag inte längre vad som är det. Jag känner mig ytlig och okreativ och skulle behöva kickstartas om för att få tillbaka lite glöd och energi igen. Samtidigt är det skönt att inte tänka så förbannat mycket hela tiden, och lulla sig igenom dagarna i en hyfsat jämntjock puckodimma som varken kräven socialitet eller smarta reflektioner. Totalt oinspirerande i längden, men ändå, ibland kanske det helt enkelt måste få vara så.

Bebis har feber och jag gör mitt bästa för att få henne att må bättre. Hela huset är besudlat av katthår och alla möjliga sorters smulor så egentligen skulle jag behöva dammsuga, men jag väljer att ignorera det idag (sug på den du, hypomanjävel!). Istället ligger jag bredvid Bebis på sängen och tittar på den lilaskimrande gardinen och kan inte låta bli att fascineras över vilken cool liten människa hon har hunnit bli. Jag kan inte påstå att jag känner hennes själ än, men hennes person uppfyller mig totalt. Hennes fjuniga fräs, små svettiga tår och tandlösa leende (nåja, nästan i alla fall) - jag är kär.

Inspiration och byråkratihelvete

Idag har jag suttit på en sten i solen och druckit kaffe ur en termos medan Bebis sov i vagnen. Inte. Men jag skulle kunna ha gjort det. Det går ju faktiskt att skapa sina egna små guldstunder, det gäller bara att ta vara på möjligheterna. Tanken är att jag ska försöka bli bättre på det. Alltså; kaffe i termos nästa gång jag tar en promenad i fint väder.

Helgen som var gick i samma anda. Nödvändig energipåfyllnad med hotstone-massage, bastubad och lyxig tryffel med kanelsmak. Som vi behövde det. Det kostade visserligen dryga tusenlappen och var inte helt lätt att koppla bort Bebis, men det var absolut värt alltihop. Jag önskar bara att vi hade möjlighet att unna oss det varje månad. Kroppen och själen skulle behöva det. Men ett meditationsaltare i sovrummet är på gång, och ljus och scrubkräm ska inhandlas till duschen så att den som vill kan ha sitt eget budgetspa när andan faller på. Inspirationen är tillbaka.

Och så har vi varit och plåtat oss inför kommande föräldratidningsartikel i en trägolvsbelagd fotostudio på söder. Fotografen var befriande flummig och jag önskar med stor avundsjuka att jag hade hans jobb. Tänk att få pyssla med något man brinner för, och dessutom få betalt för det. Jag fattar att man måste slita rätt hårt för att få sin egen söderstudio, men ändå - drömtillvaro.

Dagens post innehöll ett helt lass med byråkrati som jag inte vet om jag ska skratta eller gråta åt. Vad är det för samhälle vi lever i egentligen? Vi är fast i ett helt befängt system med blanketter som ska fyllas i för att kunna fylla i nästa blankett som ska ligga till grund för nästa blankett som ska styrka nästa… Det enklaste lilla myndighetsärende försvåras in i absurdum och till slut har man glömt bort vad det egentligen var man ville, eller så skiter man i alltihop innan man ens har börjat. Varför kan man inte bara göra livet lite enklare för folk istället? Det är nog svårt som det är. Vi behöver inte CSN:s idiotregler eller Försäkringskassans kärringar. Och jag vill inte behöva välja mellan trettioåtta olika pensionsfonder – visa mig en som är bra bara så tar jag den. För bövelen!

Kan ingen bara skjuta kråkorna?

Det finns några saker man borde göra något åt…

* Att kliva upp ur sängen och rumpbuffa flera gånger varje natt är ren terror – någon genforskare borde satsa på att fixa fram bebisar som fattar det här med sömn.

* Kråkor som kraxar när bebisar sover borde skjutas. Punkt.

* De som låter det gå fler än tre signaler när de ringer till folk som har sovande bebisar hemma borde få ett straff.

* Någon borde uppfinna en telefon som bara ringer två gånger per dag. Max.

* Diskmaskiner som piper när de är klara och väcker sovande bebisar borde bytas ut till mer tystgående varianter.

* Katter som jamar utanför fönstret där bebisen sover borde skickas på dressyrkurs. Minst.

Så.

Det enda jag vill är ju att få sova!

Andlighet och injektioner

Påfrestningar tär olika mycket på olika personer. Jag tror att jag klarar rätt mycket, men frågan är om inte min psykiska sköld ställer till det lite för den fysiska. Ibland känns det som att kroppen håller på att ätas upp inifrån. Av stress. Av ångest. Av grubbeltankar. Av sådant som verkligen inte är hälsosamt i för stora doser.
Livet rusar fram så fort och jag önskar att dagarna inte kändes så tomma när de i själva verket är relativt proppfulla. Jag vill kunna ta vara på nuet, men hänger inte riktigt med. Sonen har blivit elva och Bebis snart sju månader – när hände det och varför har jag inte njutit tillräckligt mycket av det? Varenda sekund är ju värdefull, men dagarna är fyllda med praktiska hållpunkter som tar död på det mesta av grundkänslan. Eller är det bara så att jag inte kan återskapa ögonblickskänslorna när jag tänker tillbaka?
Jag vet att livet inte bara kan bestå av guldstunder, men jag saknar andligheten. Jag saknar givande fikastunder med bra människor, stunder i stillhet med musik och tända ljus, halvreligiösa upplevelser vid skog och vatten, rött vin och ostbrickor, brinnande kärlek och glödande utmaningar. Det är ont om kickar just nu och jag skäms för att Bebislyckan inte riktigt räcker. Egentligen är allt jättebra. Jag har precis allt jag vill ha. Två förunderligt fantastiska barn, världens bästa och vackraste fru, ett hus på landet och två galna katter (oh well, dem kunde man kanske skippa). Jag önskar egentligen inget mer. Jag är bara så trött på att vara trött och saknar utvecklande input. Och så har jag PMS.

Ska snart ut i verkligheten igen och göra klart min utbildning. Borde vara spänd och glad över att äntligen få komma ut och göra något annat, men jag är livrädd. V i l l i n t e. Det blir nog bra, men tanken på att leka sjuksyrra igen skrämmer nästan vettet ur mig. Det var ett år sedan jag satte nålar på folk och jag har aldrig gjort en intramuskulär på egen hand. Det kan ju aldrig gå väl.

En hyfsat ovanlig lördag

Igår pratade vi om att det är okej och till och med coolt att vara lite "grabbig" - så länge man inte är flata. Då blir det plötsligt något annat. Så dumt, men det är sånt som gör det svårt att vara öppen och stolt. Jag önskar att jag var modigare, men det är jag inte. Fast jag hade i alla fall på mig det regnbågsfärgade "komma-ut-svettbandet" när jag tränade sist. Ett litet statement för mig själv om inte annat.

Dagens informationsträff inför sonens skolval till sexan kändes hoppfull men fick mig att minnas läskiga saker som vår finsktalande slöjdlärare Paul som hängde upp bråkiga barn på klädkrokarna, den inbakade torsken vi skulle göra på hemkunskapen, och den lila ordlistan från 1971 där ordet bolsjevik betyder "kommunistisk arbetare"...

På Kungsholmen finns ett café som heter Ilcaffé. Mycket god latte, men onödigt kladdiga bullar på det stället. Fina vännen berättade om sin handledarkurs där hon får lära sig att ta vara på det positiva istället för att fokusera på det negativa, och att problemet ofta ligger hos en själv. Själv njöt jag av att få komma in till stan en stund och konstaterade att det är bättre att försöka se ett beteende utifrån situationen, istället för att göra det till ett allmänt faktum. Han är inte dum, han gjorde bara en dum sak därför att han inte kunde annat i just den situationen. Men han måste förstås ändå stå för sina handlingar. Så.

Frun är ute och dricker vitt vin, och damn vad det blåser ute. Mofflar Brie och eldar i fejkkaminen för att hålla värmen och hoppas att Bebis inte ska vakna fler gånger den här kvarten. Hon har börjat krångla på nätterna igen och jag måste tänka på fyrkantens alla sidor för att inte förlora mig i grubbel. Det var gratiskuratorn som tipsade om det, men det funkar sådär om jag ska vara ärlig.

Sömnlös igen

Vaknade i morse med en tung sorgsenhet i hela kroppen. Det har varit en sådan där sömnlös natt igen. Den korta stund jag sov drömde jag att jag varit utsatt för något slags övergrepp och att folk sa åt mig att det inte var någon idé att berätta, att jag skulle lägga det bakom mig och gå vidare. Jag drömmer sånt ibland, vet inte varför. Den här gången kanske det berodde på att vi pratade om det där äcklet Tito B igår. Fy fan, jag hoppas verkligen att de sätter dit honom
h å r t. Vad är det med män egentligen? Hur kan de tro att de har rätten? Jag förstår det bara inte…

En av utmaningarna i att ha en son är att se till så att han blir en av de där bättre männen som det faktisk finns några stycken av, trots att man undrar ibland. Men det är fanimej inte lätt. Influenserna strömmar in från alla håll, så det hänger inte bara på mig. Han ska börja sexan i höst och jag har stor vånda. Det är dags att välja skola och jag har ingen aning om hur jag ska tänka. Ska vi försöka slå knut på oss själva så att han kan gå tillsammans med sina kompisar trots att vi bor alldeles för långt bort? Ska vi välja en skola som ligger närmare, men där han inte känner en enda kotte? Eller ska vi satsa på en musikklass i den ”mångkulturella skolan med de många duktiga och erfarna lärarna” ? Det känns som att valet är helt avgörande för hur det kommer att gå för honom. Han är inte riktigt som alla andra och jag vet inte… vad händer om vi väljer fel?

Det är inte farligt att bli blöt i håret

Idag har jag varit ute och promenerat i regnet. Det var faktiskt riktigt skönt. Jag tänker så många intressanta tankar när jag är ute och går. Förutom allt annat kom jag på två bra grejer; det är inte farligt att bli blöt i håret, och det gör inget om man får lite hästskit under skorna. Håret går att fixa (om man tycker att det är viktigt), och skorna går att tvätta (och det kan ju vara bra).
För övrigt tycker jag om doften från brinnande kaminer, och sjöar och hav gör att jag känner mig närmare mig själv. Bebis däremot, föredrar gröt framför kycklingpuré, sonen gillar mest att skjuta ihjäl folk på datorn, och min fru skulle helst av allt vilja vara en tyst sten i en mossig stenmur. Vad katterna vill är det nog ingen som vet.

Har jag glömt hur man sover?

Något har hänt. Jag vågar knappt uttala orden, men Bebis har sovit i sin egen säng flera nätter i rad och bara vaknat 2-4 gånger för att rumpbuffas eller äta. Och vi har INTE konsulterat BUP. Det är en helomvändning jämfört med hur vi har haft det de senaste månaderna, och om det verkligen är en trend som tänker hålla i sig är det nästan läge att korka upp champagnen. Dessvärre kan jag inte sova i alla fall. Natten till idag var hemsk. Kroppen däckade i ett litet kvidande i samma sekund som jag la ned huvudet på kudden, men hjärnan fortsatte på högvarv ända till klockan fyra på morgonen. Så idiotiskt. Det kan bero på att jag ägnade kvällen åt att dirigera 160 personer över ett jympagolv i 240 knyck för första gången på nästan ett år. Det är svårt att varva ned efter en sådan flygtur. Men det kan också vara så att jag faktiskt har glömt hur man gör. I värsta fall. Tankarna snurrade hit och dit och minsta suck från Bebis drog igång högsta rumpklapparberedskapen direkt. Det hjälpte inte ens att byta rum. Jag hoppas att det blir bättre i natt. Fru, Bebis och son sover redan men jag har recenserat barnspel hela dagen och behöver lite tid i tystheten innan jag kan gå och lägga mig. Det här med prioriteringar är svårt...

Helgen har för övrigt varit ovanligt hektisk. Egentligen inte på något dåligt sätt, men det tar på krafterna att vara social två dagar i sträck. Två födelsedagar har firats; mammas 60-årsdag med discolimo till dyr restaurang, och brorsans 25-årsdag med tacos och tårta framför MTV Music awards. Frus syster har varit här och vaktat Bebis, och bästa vännen kom hit och bjöd på en sen pizzalunch. Många trevliga grejer på en och samma helg, men som sagt, hektiskt.

Dagarna kommer och går, och jag gör mitt bästa för att hänga med. Min mamma tycker att hon har en exotisk familj (brorsan är gift med en chilenska och jag har en fru, haha...), Bebis har fått en tand och till och med lite hår, och jag är faktiskt ganska modig.

Jul och lite sånt

Jahap. De var det. Slut på jul- och nyårsfirande, åter tillbaka till vanligheten. Stressen och hetsen ramlade över oss på ett synnerligen obehagligt sätt i måndags och nu gäller det att försöka få struktur på dagarna igen så att vi inte går under av alla krav och måsten. Jobb, läxor, samtal som ska ringas, grejer som ska fixas - damn, varför kan man inte bara få ta det lite lugnt?

Julen. Att summera de senaste veckorna i detalj är omöjligt så låt oss bara säga att det har varit mycket upp- och nerigt. Den inställda julaftonen ställdes på igen och blev riktigt mysig trots alles. Min förpubertala elvaåring är dock helt ur balans, och det är svårt. Han var det första bästa som hänt mig och jag älskar honom mest av allt, men nu för tiden är han för överjävla jobbig. De trötta nissarna på BUP är inte till så värst mycket hjälp. Jag vet inte hur de tänker, men att sitta och samtala om småsaker en gång varannan månad är inte min uppfattning om vad som får ett urflippat liv på rätt spår igen.
Och så var det Bebis som fortfarande inte sover. Får vi tre timmars sömn per natt är det bra, för allting är väldigt relativt numera. Men förutom att både kroppen och hjärnan börjar brytas ned av den kroniska sömnbristen oroar vi oss över att hon inte ska hinna lära sig det hon ska eftersom hon är så absurt trött om dagarna. BVC-tanten är inte heller till mycket hjälp. Hon säger att vi har en mycket bestämd och envis liten bebis (näääh…) och tycker att vi ska kontakta BUP för att få ordning på sovandet. Duh.
Nåja. Julklapparna blev många och fina och ett dyrt presentkort har hittills gett mig en orange tröja, Bebis en pyamas med glada dinosaurier, elvaåringen en virkad hatt och Frun ett helt lass med nya klassiga kläder. Och så var det förstås det kitchiga värmeelementet som hjälper oss att få bort morgonfrosten från vårt kök – me like! Grannarna å sin tur fick ett nytt Singstar-spel som de har roat sig med halva julen. Jag visste inte att man kunde hålla på och sjunga så länge SÅ fruktansvärt dåligt. Inte en rättvis ton där på andra sidan väggen (läs spånskivan), och då snackar vi hela familjen tondöv. Herregud. Fast det är lite charmigt också att de verkligen inte bryr sig. De har bara kul liksom…

I övrigt meckar jag friskispass igen och på söndag är det den stora återkomsten efter bebisuppehållet. Prestationsångesten härjar vilt och jag fattar inte varför jag utsätter mig för det här. Det är en stor del av mig, men fan alltså…