Andlighet och injektioner

Påfrestningar tär olika mycket på olika personer. Jag tror att jag klarar rätt mycket, men frågan är om inte min psykiska sköld ställer till det lite för den fysiska. Ibland känns det som att kroppen håller på att ätas upp inifrån. Av stress. Av ångest. Av grubbeltankar. Av sådant som verkligen inte är hälsosamt i för stora doser.
Livet rusar fram så fort och jag önskar att dagarna inte kändes så tomma när de i själva verket är relativt proppfulla. Jag vill kunna ta vara på nuet, men hänger inte riktigt med. Sonen har blivit elva och Bebis snart sju månader – när hände det och varför har jag inte njutit tillräckligt mycket av det? Varenda sekund är ju värdefull, men dagarna är fyllda med praktiska hållpunkter som tar död på det mesta av grundkänslan. Eller är det bara så att jag inte kan återskapa ögonblickskänslorna när jag tänker tillbaka?
Jag vet att livet inte bara kan bestå av guldstunder, men jag saknar andligheten. Jag saknar givande fikastunder med bra människor, stunder i stillhet med musik och tända ljus, halvreligiösa upplevelser vid skog och vatten, rött vin och ostbrickor, brinnande kärlek och glödande utmaningar. Det är ont om kickar just nu och jag skäms för att Bebislyckan inte riktigt räcker. Egentligen är allt jättebra. Jag har precis allt jag vill ha. Två förunderligt fantastiska barn, världens bästa och vackraste fru, ett hus på landet och två galna katter (oh well, dem kunde man kanske skippa). Jag önskar egentligen inget mer. Jag är bara så trött på att vara trött och saknar utvecklande input. Och så har jag PMS.

Ska snart ut i verkligheten igen och göra klart min utbildning. Borde vara spänd och glad över att äntligen få komma ut och göra något annat, men jag är livrädd. V i l l i n t e. Det blir nog bra, men tanken på att leka sjuksyrra igen skrämmer nästan vettet ur mig. Det var ett år sedan jag satte nålar på folk och jag har aldrig gjort en intramuskulär på egen hand. Det kan ju aldrig gå väl.