Lite reflektion tack!

Vi har varit på dop. Det var intressant. Och lite skrämmande. Jag förstår inte riktigt varför man gör det. Det verkar liksom ingå i heteropaketet, oavsett om man är kristen eller inte - en tradition och något man gör när man får barn, helt enkelt. Att ungen skriker lungorna ur sig och att man måste svara ja på frågan om man vill döpa in den lilla i svenska kyrkan verkar inte spela så stor roll, bara det blir gjort enligt seden. Hur det var i just det här fallet vet jag inte riktigt, men det som skrämmer är att de flesta verkar göra det utan att reflektera över vad det faktiskt innebär. Man gör inte ett aktivt val, utan köper hela grejen rakt av utan att tänka efter överhuvudtaget. Eller? Jag begriper det helt enkelt inte och konstaterar återigen, högst ovetenskapligt, att det verkar stå sämre till med reflekterandet inom heterovärlden än någon annanstans. Jag vill inte dra alla över en kam - mina bästa vänner är reflekterande och funderande heteromänniskor - men jag har sett alldeles för många som bara köper hela det traditionella helyllepaketet utan att fundera över om det verkligen är det de vill. Jag tror inte ens att de är medvetna om att de faktiskt har ett val. Vad vet jag, de kanske är lyckligare så, men jag tycker ändå att det är konstigt. Hur tungt väger egentligen Välsignelsen, och vad har egentligen den där Jesus med ett helt främmande litet barns välgång att göra?

Kul nästan jämt

Om nödslakt anhålles. Jag hatar att vara förkyld. H a t a r. Näsan rinner, bihålorna värker och luftrören rosslar. Jag har druckit honungsvatten, knaprat vitlök, gurglat sprit och ätit apelsiner, men känner mig likt förbannat lika risig. Och att ha barn när man är sjuk är inte direkt någon önskesituation - även om man har en tålmodig fru som tar hand om den värsta markservicen. När bebisen är missnöjd och elvaåringen vill ha pannkaka får man helt enkelt försöka skrapa ihop sig och fixa. Så är det. Och så har jag fått borrelia. Jodå, livet är kul nästan jämt.

Aktuella nyckelord; nattskift, frostigt gräs, tända ljus, brasknaster, musikalsång, bebiskärlek, julklappar, ekonomisk vånda, jobbplanering, dopdiskussioner och stillsam beundran (min fru är klokare än jag och har världens vackraste leende).

Adoptionen

Sådär ja. Nu är det bestämt. Bebis är v å r. På riktigt. Adoptionen har gått igenom och en lång helvetisk väntan är över. Finally. De fattade trots allt, det kunde man inte tro. På ett sätt gör det varken till eller från, men på ett annat gör det precis allt. Det är lite svårt att ta in och vi har inte hunnit fira än, för det gör man inte när man har en bebis, men det känns oerhört skönt att det är klart. Nu kan vi ägna oss åt våra andra våndor och problem istället. Duh.

Jag har inte sett en enda lucia idag, men någon har tänt marschaller längs vår väg. Mycket fint.

Mad House

Jag bor i ett Mad House. Två labila mammor, en ylande terrorbebis, en svartsjuk elvaåring och två störiga katter med drag åt det psykotiska. BUP-människorna säger att jag måste försöka ställa mig över elvaåringens förpubertala prövningar och gratiskuratorn tycker att jag ska leta upp en inre plats där jag kan få lite ro. Och tro mig, jag försöker verkligen. Men de senaste veckornas sömnbrist har nått helt absurda höjder och jag har nerverna utanpå huden. Ingen motståndskraft eller energi alls. Tankarna snurrar i raketfart och de har börjat handla om sådant jag inte vill tänka på, och hur jag än försöker så kan jag inte stänga av dem. Jag vrider och vänder på saker och ting för att strukturera och fixa men det går inte längre. Tänk om det är kört, vad fan gör man då? Jag som i vanliga fall gör vad jag kan för att bita ihop känner att sammanbrottet är nära. Jag önskar att jag kunde ta bättre vara på nuet, men jag känner mig helt dränerad. Det är som att den här bebisgrejen har fått hela familjen att hamna i någon slags förlossningsdepression. Vi har en hel del tunga saker att deala med, det är inget snack om den saken, men utan sömn i kroppen är det så lätt att överdramatisera. Man behöver ju inte låta det ta makten över en. Jag vet det, men just nu orkar jag inte riktigt vara rationell. Känslorna svämmar över och jag behöver semester.

Om tillhörighet

Känner mig splittrad. Jag som alltid har satt en ära i att inte vara som alla andra faller då och då ned i melankoliskt grubbel om hur jag har valt att leva mitt liv. Det är inte så att jag ångrar mig, men jag lever numera utanför normen med min fru, vår lilla homobebis och en märklig elvaåring, och räknas inte på samma sätt som när jag levde mamma-pappa-barn-livet. Jag skulle aldrig, aldrig vilja ha det på något annat sätt och aldrig, aldrig vilja byta ut min fru men det är något med det som gör mig sorgsen. Kanske är det känslan av att inte riktigt tillhöra någon av världarna – varken till heterofolket eller gayvärlden. Jag trodde inte att jag ville det heller, jag är ju bara jag och det borde liksom räcka. Men det gör det inte riktigt. För att samhället ska förstå behöver man tydligen vara placerbar någonstans, annars hamnar man i det överblivna facket för konstiga figurer. Det tycker jag är konstigt. Att något som känns så självklart och vardagligt för mig nästan ses som något exotiskt för andra. Jag är gärna exotisk, men det skulle vara skönt att slippa känna sig så totalt utanför normen när det gäller just familjelivet, det allra heligaste. Samtidigt är jag stolt över att jag har vågat lyssna på min magkänsla och gå efter den oavsett hur resten av världen ser på det. Jag skulle ju inte kunna göra det på något annat sätt.

Lämnar över till universum

Jag tror att det får vara nog nu. Det är dags att lämna över till universum igen. Åtminstone för ett tag framöver. Nog med identitetsjakt och annat existensiellt grubbel. Nog med vånda över oss och barn och allt. Jag kanske inte alltid måste hitta svaren direkt eller veta exakt vem jag är. Det kanske bara kan få komma till mig ibland, utan att jag letar så febrilt. Jag tror att man måste våga släppa taget och fokusera på att bara vara där man är. Det är inte farligt att vara förvirrad och vilsen emellanåt, eller att inte ha total kontroll. Det är okej, och förr eller senare lär man ändå komma på det. Så varför stressa och noja så förbaskat?
Det är en konst att leva i nuet, och jag är inte ens säker på att jag vet hur man gör. Men det är verkligen dags att försöka, dags att lämna över, för det här börjar nästan bli löjligt.

Skuld och överlämning till universum

Okej. Så här är det. Jag är en skuldmagnet. In i absurdum. Om jag lät känslan härja fritt så skulle jag säkert kunna komma fram till att jag var isberget som sänkte Titanic, atombomben i Hiroshima, Saddam Hussein, Bush och den bärande balken som inte höll för bomben i Oklahoma city. Jag vet att det är galet, men tanken och känslan ligger så nära - det är mitt fel. Mitt. Om jag bara höll mig undan så skulle alla förmodligen må lite bättre i sina liv. Det är inte sant, men trots åtskilliga terapitimmar har jag fortfarande löjligt lätt att trilla dit. Enligt gratiskuratorn är det inte säkert att det går att jobba bort en sådan grundkänsla, men att man kan lära sig att hantera den och känna igen den innan den tar över. Jag lyssnar, både på henne och Frun, och väljer att ha tillit, men kan inte låta bli att undra hur det kommer sig att känslan är så rotad i mig. När blev jag skyldig till allt ont?

Hur som helst. Jag är trött på att grubbla och funderar på att ta ett allvarligt snack med universum igen. Det kanske är dags att lämna över och låta saker och ting komma lite mer av sig själva. Identitet, kontur, stabilitet - bitarna faller väl på plats när det är dags, och under tiden kanske man bara ska försöka ha is i magen, tända några ljus och försöka vara där man är. Här. Nu. Idag. Ett tillstyrkt adoptionspapper är på väg till tingsrätten, en artikel och en tatuering håller på att ta form, Bebis sover i sin vagn och trots att det är väldigt kallt om fötterna så känner jag mig just exakt nu ganska lugn.

Tårlös och oberörd

Jag vet att Hon tycker att jag är oberörd och att jag inte förstår. Att jag försöker hitta lösningar istället för att lyssna, krama och bara finnas till. Jag vet det. Men även om jag inte vet hur det ser ut i Henne så förstår jag ganska mycket. Jag ser och förstår, men jag hanterar det på mitt sätt. I min värld tjänar det inte så mycket till att gråta eller bryta ihop. Det är bra ibland, men förr eller senare måste man ändå skrapa ihop bitarna och försöka göra något åt saken. För allas skull. Varför gå omkring och låta det tära? Jag har mått tillräckligt dåligt i mitt liv, nu vill jag ha ro. Det gör mig arg och ledsen att Hon dömer ut mig i situationer där vi behöver varandra som mest. Hon är trött, stressad och ledsen men släpper inte in, utan går iväg och grubblar på eget håll. För jag förstår inte. Tycker Hon. Men oavsett hur det står till med den biten så älskar jag Henne och vill inte se henne sådan. Det gör ont och jag kan inte låta bli att tänka att Hon kanske skulle må bättre utan mig. För med mig kommer ett bonusbarn, en större lägenhet, fler saker, en bil, tärande utgifter, mammaförvirring och ett minimum av bekräftelse. Allt det där som gör henne stressad och vilsen. Jag vet inte om det var bättre innan Bebisen, men det spelar ingen roll för henne vill ingen av oss vara utan. Men kanske skulle det vara bättre för Henne om det bara var hon och Bebisen? Jag kan inte låta bli att tänka tanken och den gör mig ledsen…på mitt oberörda, tårlösa sätt.

Summa sumarum

Veckorna går men jag hinner inte sätta mig ned och summera. Summeringar är bra, de gör att man kan reda ut tankarna så att man vet vad som händer. Två livgivande guldkornshelger har passerat och jag förstår nu hur viktigt det är att skapa och ta vara på det magiska i livet. Det är svårt när Bebisbestyren gör vardagen så väldigt praktisk och konkret, men det krävs egentligen inte så mycket. En lång varm dusch, en kaffe med skummad mjölk och kanel, några tända ljus eller lite mys i sängen - tillsammans eller bara alldeles själv. Det kan räcka rätt långt, och även de små och ofullständiga stunderna räknas.

Har också insett att det inte är så tokigt att fylla år ändå, och att lycka kan köpas för pengar. Åtminstone tillfälligt. För bland det bästa man kan göra när man har tappat bort sig själv är att gå och shoppa sig en ny identitet med presentkort som man har fått av sina bästa människor. Eller att skaffa en ny tatuering. Och herregud vad viktigt det är med social input. En lyckad middag med vänner och spökpaljetter på bordet kan fylla i hur suddiga konturer som helst och gör att man känner sig lite mera som sig själv. Vi har pratat om det i över ett år men inte fått till det förrän nu, men bättre nu än aldrig. Så lite men ändå så mycket liksom.

Den här helgen har varit eftertänksam, hektisk och rolig. Att en liten treåring kan ha så mycket energi är obegripligt, och som ickeförälder till samma energiknippe kan man inte annat än beundra de trotsiga försöken att foga omvärlden efter den egna viljan. När elvaåringen försöker göra samma sak är det inte riktigt lika charmigt, men egotänket är ett fascinerande fenomen oavsett. Egentligen borde man kanske ha lite mer av det även som vuxen, men någonstans på vägen lär man sig att andra också är viktiga och ibland går det överstyr så att man helt glömmer sig själv. Det är då man ska lämna bort Bebisen till moster och gå och se Jonas Gardell helt och hållet för sin egen skull. Mycket roligare kan man inte ha under en och samma tvåtimmarsperiod. Han är ett geni som ger så mycket mer än bara ett gott skratt och det skulle vara mycket intressant att knäcka en flaska rödvin tillsammans med honom. Nu var han bara en tillfällig gäst i våra liv och vi i hans, men för oss gjorde det ändå skillnad. Ännu en bra helg.

Känslostormar

Herregud vad det far. Känslor och tankar hit och dit och det är nästan omöjligt att hänga med i svängarna. Ena stunden helt under isen, nästa sprudlande höstglad. Ena dagen trött och håglös, en annan pirrig och längtande. Det är inte bara en klyscha - att få barn vänder verkligen upp och ned på hela livet. Vår älskade lilla terrorbebis har precis upptäckt att hon har en hand och hon gillar att kolla in omvärlden från ett stående perspektiv. Hon har vaccinerat sig hos den lömska BVC-tanten och gråtit krokodiltårar över kränkningen och smärtan. Hon är ett underverk som har flyttat in i mitt hjärta och som jag, trots att hon bara är tre och en halv månad, inte kan tänka mig ett liv utan. Men fan vilken omställning. Att vissa dagar inte ens hinna krama den man älskar tär och ovetskapen om vad det kommer att göra med OSS på sikt skrämmer. Bostadsköande, ledsna ögon och tyst grubbel spär på, men jag försöker att ha is i magen och tänka logiska tankar om att allt har sin tid. Den här tiden är Tyras, vår kommer sedan. Det är okej och absolut ingen fara. Vi klarar av mer än så. Så var det förstås den arga elvaåringen också. Men även om det är minst lika svårt så är det faktiskt inte omöjligt. Inte om man verkligen ger sig fasen på det och tycker att det är värt det.

Igår ville jag bara gråta. Idag, efter en varm kram, en givande fika med nyfunnen mammavän och en skön höstpromenad med Bebis, känns det plötsligt lite mera hoppfullt. Jag är tacksam över mitt liv just nu.

Otillräcklig. Alltid lika otillräcklig. Känslan tär nästan sönder mig och jag vet inte hur jag ska göra för att bli bättre, för att räcka. Idéerna och viljan finns där, men förmågan verkar inte göra det för det blir aldrig som jag tänkt mig. Det faller liksom redan på vägen och jag lyckas helt enkelt inte få Dem jag älskar att må bra. Det duger inte. Jag önskar att jag fick göra om och göra det bättre, men inget går att ändra på och nu är det som det är. Och inte kan man be sin elvaåring om förlåtelse för att man inte gjort det man ska som förälder. Elva år är en lång tid och det finns inga ursäkter. Inte för det som var och inte för det som är. Jag hatar att vara den det hänger på för jag vet inte hur man gör, och bekräftelse - fan vad jag är dålig på det.

Herregud, det var länge sedan jag skrev något här. Tiden är något väldigt abstrakt och ogreppbart just nu och jag har hunnit både gifta mig och klämma fram en liten Tyra-bebis sedan sist. Jag önskar att jag kunde berätta, men orden går inte att formulera och det är omöjligt att sammanfatta så jag lämnar det så.

Det har varit en lång resa och den lär fortsätta ett bra tag till. Livet med en tremånaders terrorbebis är verkligen ingen lek. Det är underbart och mirakulöst, men definitivt ingen lek. Allt, precis allt har ställts över ända. Relationen till Ängeln är annorlunda, mammarollen till sonen förändrad och jag själv har blivit totalt identitetslös. Det är svårt att hitta tillbaka till något slags spår när man är så förvirrad och trött hela tiden. Jag älskar vår lilla familj, men orken att visa det finns inte riktigt och den allmänna bebiskoman gör att hjärnan hela tiden går på lågvarv. Inte många konstruktiva tankar där inte. Jag tror att det ger sig så småningom. Vi måste bara få landa i allt det nya och det som varit, hitta formen liksom. Men jag saknar min energi, samtalen och myset med Ängeln, andligheten och det abstrakta. Just nu är allting så extremt konkret. Allt kretsar kring praktiska saker som sömn, mat och blöjinnehåll och den största delen av dagarna tillbringas framför tv:n. Det är lätt att bli galen. Men det är nog så här det är och måste få vara ett tag till. Fokus på bebis-Tyra är prio ett, det är så det funkar. Det har nog universum sett till och jag antar att det är bara att ha is i magen och gilla läget. Identitet och mys får komma senare.

Ordlös

Mina ord. De är borta, stulna eller försvunna på eget bevåg. Eller så har de bleknat i takt med att de virvlande känslorna och tankarna tagit över. Mitt liv är helt enkelt för svårt att beskriva i ord just nu. Den livgivande vårsolen, trädgårdsplanering, buffande brud-mupp, terapi, bröllopsplanering, skola på väg mot sitt slut, förrådsröjning, Dolly-konsert, bilar, trötthet, galna katter och förälskelse.... Är glad, ledsen, harmonisk, ångestfylld, lugn, stressad, tjock, smal, rastlös, dyngtrött, nöjd och missnöjd på en och samma gång. För det mesta är det väldigt bra och jag jobbar på att inte skrämma bort känslan. Det går, ibland. Och idag är det fredag. Äntligen.

Har gått in i vecka 23 nu. Magen blir större och jag har inget att ha på mig igen. Har shoppat lite nya kläder som jag känner mig hyfsat fin i (men ovan) men det skulle behövas fler plagg. Och mer pengar. Framförallt mer pengar. Så aptrist, men jag får nöja mig med det jag har i garderoben just nu, för det lilla som finns över i plånboken behövs till annat. Som bröllop och bil.
Har varit hos sjukgymnasten och fått foglossningen bekräftad, inhandlat ett fult och obekvämt bälte som tydligen ska hjälpa, och fått lite stretchtips. Fortsätter med träningen så gott jag kan, men förra fredagen tog jag mig knappt upp ur soffan efteråt, och jag måste liksom rulla mig ur sängen när jag ska upp på mornarna. Men visst, jag står ut. Hellre det än illamåendet. Muppen verkar reagera på musik nu och sparkar som värsta kickbxarbruden. Och petar man lite på magen får man tillbaka. Det är nästan så att jag börjar greppa att det är en liten person där inne. Men bara nästan. Håller tummarna att urinvägsinfektionen är borta och hoppas att den sjuka halsbrännan ger med sig snart. Önskar också att jag inte var så satans trött om kvällarna och tackar min lyckostjärna för att HON står ut. So far i alla fall.

En brudjävel

Ha! Muppen är en liten brudjävel! Ultraljudskvinnan var rätt säker och vi såg det själva på monitorn - ingen "lillkille" där inte. Jösses, det är ju hur coolt som helst. Det är ingen mupp längre, det är en brud. Hon låg där inne och bökade runt, hur fin som helst. Det här är stort. Verkligen. HUGE. Plötsligt känns det mer på riktigt. Dessutom fick vi veta att hon kommer den 31/7 istället för den 5/8. Det betyder att jag är inne i vecka 20 nu. Halva tiden. Damn.
I övrigt värker höfterna vidare och klarar inte mycket mer än en löjlig dammsugning innan de tvingar ned mig i soffan för återhämtning. Och så är det de nattliga kramperna som terroriserar mig så fort jag råkar sträcka lite på mig i sängen. Uff. Jag känner mig gammal.

Ikväll är det melodifestivalfinal med godismoffel och allt som hör till. Det enda som saknas är flickvännen som råkade pricka in en hemresa till sina föräldrar just exakt den här helgen. Snacka dålig tajming.

Identitetskris - terapeut sökes

Identitet. Svårgreppad grej det där. Mycket av min sitter i mitt tränande och min ledarroll. Jag är en Friskis & Svettis-brud, och även om jag är en relativt liten människa så är jag stark och vältränad. Eller, jag har i alla fall varit det. Fram till nu. Nu är jag mest bara gravid med kondition och styrka som en 80-åring och uppluckrade höfter som inte tillåter stora kliv åt sidan. Helt värdelös. Leder mitt sista pass ikväll och inser att jag är stördare än jag trott. Vill bara gråta när jag tänker på det, eller tjura som en treåring - jag kan visst vara ledare ett tag till! Jag vill, jag vill! Duh. Men jag antar att det bara är att gilla läget, jag är inte tjugotre längre, som jag var förra gången jag var gravid. Muppen i magen och hälsan är det viktigaste just nu. Så är det förstås. Och nu har den till och med börjat sparka och möksa runt på ett ytterst alien-aktikgt sätt där inne. Frågan är bara vem jag blir nu? Utan min träning.

Brutalt uppvaknande ur glasbubbelvärld.

Oh yes, nu är jag vaken igen. Lite oroligare, lite lägre och lite mer utanför mig själv än jag varit den sista tiden. Att vara tre om ett barn är inte helt lätt. Jag har hållit mig rätt mycket på plussidan och tagit den för given, men inser att det nog är krångligare än så. Det finns rätt många minus också. I alla fall känslomässiga. Inte så mycket för mig, men väl för Henne. Och det förstår jag. Vi skaffar ett barn tillsammans med en man som jag har en historia med, men inte hon. För mig är det så självklart att det är jag, hon och muppen, och att pappan bara är en bonus vid sidan av. Men för henne är han snarare ett biologiskt och känslomässigt hot som hon har svårt att deala med. Ett större problem än jag har förstått. Det gör mig sorgsen att hon inte vill prata om det. Och lite arg, för hur ska jag kunna veta vad hon tänker när hon inte berättar? Och så blir jag rädd. Tänk om hon inte kan ta till sig muppen bara för att hon inte har ett papper på att den är hennes. Och hur blir det om det tar ett år eller två innan alla papper är klara? Är rädd att hon börjar ångra sig nu när det är för sent. Vad gör vi då?
Jag kanske har varit naiv i min känsla att allt kommer att ordna sig när muppen väl är här. Och kanske också i min tanke att vi är ett litet coolt föräldrateam som längtar efter samma sak, men bara på lite olika sätt. Det är klart att det är svårare för henne. Och det är klart att det hade varit enklare om det bara hade varit hon, jag och muppen. Men nu är det så här, och vad är det som säger att det enkla, traditionella alltid är det bästa? Vi kanske kommer att få ut någonting stort av det här som inte många andra får. Om vi bara är öppna för det och inte låter omvärlden tära sönder oss med sina dömande åsikter. Jag tror på det här. Önskar bara att hon var lika säker. Älskar henne och vårt liv och vill inte att hon ska vara ledsen och förvirrad. Vi ska ju ha en liten mupp ihop.

Inspirationsbrist, sjukdom och litet bultande hjärta

Det är typiskt mig. Har massor med skrivlust och goda intentioner, men får tamejfan inte till tiden eller orken att göra något vettigt av det. Inspiration är en av mina största bristvaror just nu. För det krävs gott om tid och utrymme för eftertanke, och det har jag helt enkelt inte. Är dessutom sjuk - hostar nästan sönder halsen och får svårt att andas om jag rör mig längre sträckor än från soffan till skrivbordsstolen. Det är riktigt dålig tajming, särskilt med tanke på att jag just nu är ute på praktik och bara har fyra veckor på mig att visa vilken oerhört kompetent och omvårdnadsbriljant sjuksköterska jag håller på att bli. Skönt däremot att slippa festa/bonda med fyra journalistbrats (mitt fördomsfulla antagande) som jag inte känner mer än via jobbmejlen och telefonen. Föredrar hemmets trygga vrå just nu.

Muppen lever i alla fall och det är bra att veta. Tvinga till mig ett besök hos MVC häromdagen, trots att jag har en tid i mitten på mars, och fick lyssna på hjärtslagen för första gången. 150 raska slag i minuten. Bra så. Då kan jag släppa lite av den gnagande oron som jag går och släpar runt på. I alla fall ett tag. 15 veckor, snart 16. Det går undan trots allt.

Tiden

Det är någonting med mig och tiden. Vi går inte riktigt ihop. Jag förstår inte var den tar vägen och kan inte för mitt liv begripa hur man gör för att hinna med allt man vill och behöver göra. Handlar det om planering, tro? Kan ingen snälla säga mig hur man gör för jag verkar inte ha förmågan. Hur hinner man jobba, plugga, ta hand om barn, vårda förhållandet, träffa vänner, träna och samtidigt få den livsnödvändiga egotiden? Är det så illa att man måste prioritera bort något, eller går det att få ihop det hela? Jag menar, i ett samhälle där man måste jobba åtta obarmhärtiga timmar om dagen för att få ekonomin att gå ihop, där tioåringarna överöses med läxor och föräldrarna måste springa på möten och happenings hela tiden - är det ens möjligt att få till den där egotiden om man dessutom har flickvän och andra vänner som man också vill hinna träffa? Jag tror inte att vi är menade att leva så här. Vi stoppar in maten i micron, fixar tevattnet med vattenkokaren, powernappar, smsar och surfar med det snabbaste bredbandet för att slippa vänta de millisekundrar det annars skulle ta för sl:s reseplanerare att räkna ut den minst tidskrävande resvägen till vart vi nu ska. Vi gör det för att spara tid - men var tar den där tiden vägen? Jag önskar att jag fick några extra dygn mellan onsdag och fredag där jag kunde göra precis allt det där jag aldrig hinner med annars. Jag önskar att det fanns lite mer utrymme för att bara vara...

Muppen har nu växt sig så pass stor att jag inte kan ha mina vanliga byxor längre. I morse när jag försökte få på mig brallorna fick jag inte igen knappen. Insåg att något måste göras och kastade mig ut i slutrean, men det enda jag kom hem med var ett lass med tröjor. Töjbara. Antar att jag får ha knappet öppen ett tag till.

Lögner och framtidsplaner

Popcornskålen är tom och räkningarna betalda. Jag skolkar från praktiken på grund av den absurda tröttheten och sonen är och badar i Uppsala. Jag ljuger ganska mycket nu för tiden och samvetet gnager, men jag försöker se helheten och inte låta det tära för mycket. Jag vet ju varför och det är rätt okej. Ibland måste man. Planerar gör vi också. Framåt. Så mycket vi vågar i alla fall. Det känns stort och alldeles galet läskigt. Men bra. Grannarna öser musik på högsta volym och städning och jobb hänger över mig. Men det är helg. Äntligen. Idag känns som en bra dag.

Muppen verkar växa så att det knakar för jag har tränigsvärk i magen. På insidan liksom. Jag är dock inte lika glupande avgrundshungrig på nätterna längre, och inte fullt så grinig som jag var för några veckor sedan. Är fortfarande labil, men hey, vem är inte det? Funderar över om Axel eller Alma kan vara vettiga namn, men det dyker hela tiden upp nya så vi får se var det landar.

Om bara tiden kunde räcka till, eller åtminstone fördelas lite annorlunda. Jag vill ju så mycket...

Jag oroar mig. Vet inte om det beror på de virvlande hormonerna eller på det mörka som har en egen liten hörna i mig. Tycker hur som helst inte om det. Inte nu. Känner mig dålig. Är dålig. En dålig sambo, dålig student, dålig mamma. Då-lig. Får inget vettigt gjort. Är bara trött och trött på ett sätt som jag inte kan sätta mig över just nu. Jag har inget att ge, trots att jag så gärna vill, för jag orkar inte. Vill helst bara sova. Hela tiden. Och jag är så satans rädd för att Hon ska dra. Känslomässigt eller fysiskt med väskor och allt. Båda vore lika illa. Älskar Henne så mycket, men fixar inte att visa det tillräckligt för kroppen däckar innan jag ens hinner tänka tanken. Vet inte riktigt hur jag ska hantera det och det gör mig grinig och ännu tröttare. Börjar dessutom få tillbaka den irriterade tonen i rösten när jag pratar med sonen, och orkar inte göra det jag ska på min praktik. Jag är verkligen kass just nu. Jag hoppas att det går över snart. Eller är det det här som är vardag?

Och så har ännu en psykiskt sjuk man (hur kommer det sig att det nästan alltid är män?) släckt livet för en liten åttaåring och förmodligen också för resten av hans familj. Tingsrätten ansåg att det inte fanns någon som helst risk för att han skulle begå nya brott och släppte helt enkelt ut honom från psyket. Okeeej... borde de kanske ha kollat med hans anhöriga innan de tog sitt beslut? Nä, varför det? De höll ju tydligen inte med. Och förra veckan kontaktade de psykiatrin igen eftersom de var oroliga över att han förändrats så mycket den sista tiden, men ingen tog dem på allvar. Såklart. Och nu är en åttaåring död. Fy fan. Den här världen är verkligen galen.

Muppen härjar i alla fall vidare. So far. Magontet som har trakasserat mig de senaste dagarna känns lite bättre idag. Tack för det, började nästan bli orolig. Men det är nog som det ska vara. Den kanske helt enkelt bara kräver sitt utrymme just nu. Såg en bild i Lennart Nilssons bok "Livet" igår och insåg det häftiga att den faktiskt börjar se ut som en liten människa nu. Den är typ klar, trots att den bara är runt sju centimeter. Det enda den ska göra är att växa på sig. Damn vad coolt! Det börjar sjunka in och jag längtar efter att få veta om det är en kill- eller tjejmupp vi ska tampas med framöver.

Tänk om jag gör fel

Två introverta brudar, kan det verkligen vara bra? Risken för avstånd och missförstånd är stor och det är svårt att veta vad tankarna där inne handlar om. Ibland undrar jag om jag verkligen känner henne så bra som jag tror. Tänker lite naivt att människor tar ansvar för sina egna tankar, behov och önskemål, men ibland blir jag rädd att hon går och grubblar över något som jag borde veta. Något som har med oss eller mig att göra. Tänk om jag gör något fel som jag inte får chansen att rätta till. Tänk om hon inte säger hur hon vill ha det och så går jag omkring och tror att hon är nöjd fast hon inte är det. Eller så handlar det kanske om något helt annat. Som jobbet eller så. Det vet man liksom inte. Ibland måste man få gå in i sig själv och grubbla men risken finns att den andra känner sig utestängd och tar det personligt trots att det inte är det. Så hur gör man för att undvika det?

Magen mår sådär idag. Inget dödligt illamående eller så, men jag tror att den skulle behöva vila ännu mer. Märkligt, jag tycker inte att jag gör annat än sitter i soffan och degar. Trivs inte riktigt med det eftersom jag annars är hyfsat speedad till min person. Är träningssugen och skulle vilja gå ut och promenera. Behöver dessutom hugga upp ved och hade tänkt hinna jobba en stund innan jag hämtar sonen i skolan. Men. Kroppen och magen vill vila. Antar att jag måste lyssna på det. Vad gör man inte för den lilla muppen. Äter en biskvi och går och lägger sig...

Mupp i magen och stort liv på landet

Tidsbrist - alltid. Men har man en mupp i magen och ett helt nytt, stort liv på landet behöver man skriva av sig emellanåt. Alltså. Sagt och gjort, nu är jag här. Önskar bara att det inte var så förbaskat kallt, att veden inte var slut och att jag hade kokat mig en kopp kaffe innan jag satte mig. Men, man kan inte få allt här i livet. Jag har ju världens bästa flickvän, en förunderlig son och en mupp i magen - det räcker långt.

13 veckor har den legat där inne nu. Ett växande litet mirakel som nästan tagit död på mig fram till nu. Jösses vilken krävande sak. Först skulle den ha hårdbröd med ost, sedan rostat bröd till förbannelse, efter det blodapelsiner och nu ska den tydligen ha daimglass och kladdiga biskvier! Jodå. Och det enda jag får tillbaka är ett sjukt illamående (omöjligt att föreställa sig hur vidrigt), gaser i magen och en trötthet som skulle kunna klubba en elefant any time. Tack så mycket. Fast det börjar faktiskt bli lite bättre nu (ta i trä...). Ibland mår jag bra i flera timmar i sträck, och jag börjar till och med längta efter lite närhet och mys emellanåt. Jag behöver inte längre sitta fryst i samma ställning för att undvika självmordstankar eller risk för kaskadkräkningar. Inte lika ofta i alla fall. Hm. Allt är förstås relativt.

Börjar tänka framåt och längta, fast jag vet inte om det är riktigt tillåtet än. Grubblar också en del över hur livet kommer att bli. Hur jag och flickvännen kommer att förändras och vad som kommer att hända med vårt förhållande. Och herregud, min kropp, vad kommer att hända med den? Kan inte låta bli att oroa mig för det också. Tänk om jag får hemorrojder, hängbröst och sladdrig mage? Kommer hon att vilja vara med mig då? Våndas också över hur det ska bli när jag inte längre kan träna som jag är van. Mycket identitet i det. Det är mitt knark som jag behöver för att vara människa liksom. Oh well, den som lever får se hur det blir. Nu ska jag skura golvet och färga håret. Har en timme på mig innan sonen ska hämtas från fritids. Tidsoptimist? Neee....