Homojävel

Så. Vad gör man när elvaåriga sonen står och skriker homojävel åt en? Han vill inte ha en mamma som är homo för det är konstigt, två tjejer ska inte leva ihop, det är mot naturen, tänk om hans kompisar slutar att vara med honom för att hans mamma är så konstig...

De undrar om det är sant att hans mamma är bisexuell? Vad fan svarar man på något sådant när man är elva år och normalitet är viktigare än allt annat?

Jag förstår honom. Han får utkämpa min kamp trots att han inte har valt den själv och knappt förstår vad den handlar om. Jag vet inte om man får göra så mot sina barn. Får man vara så ego? Ibland tänker jag tanken att gå tillbaka till den jag var innan, och förneka mig själv för hans skull, men jag tror inte att jag skulle bli en bra mamma då heller. Det skulle inte gå. Jag älskar min fru och det vi har. Men jag älskar min son också.

Det är fan inte rättvist.

Explicitet

Ett stilförtydligande skulle sitta fint. Jag har trott att det är mig själv jag är less på, men efter diskussioner med Fru har jag insett att det snarare handlar om mina suddiga konturer. Istället för att byta stil skulle jag alltså behöva förstärka den jag redan är. Tror jag. Så jag letar och gräver inuti för att hitta något att tydliggöra. Men det är svårt. Allting är ett enda trasselsudd, som att försöka urskilja ett duggregn genom ett vintersmutsigt köksfönster. Hyfsat marigt, med andra ord. Bitarna finns där, men de är otydliga och röriga och verkar inte riktigt passa ihop. Mamma, Fru, Människa, Vän... hur fogar man ihop jagdelarna? Ibland kan jag se ett mönster (eller en röd t-shirt med hängseltryck) och för en stund känner jag mig lite mera sammansatt, men det varar aldrig särskilt länge. Jag antar att jag inte är ensam om fenomenet, men de flesta verkar ändå få till det på något sätt. Den där tydliga identiteten. Jag vet inte ens hur man låtsas.

hetero vs gay

Jag har tänkt lite på det här med tillhörighet – hetero-, vs gayvärlden. Tankarna hinner knappast landa i något vettigt svar, men när jag trasslade in mig i en ytterst komprimerad diskussion igår angående min egen plats i världen så började jag fundera. Jag är fortfarande rädd för att helt och fullt stå upp för gaydelen av mig. Om jag måste sätta en etikett på mig själv skulle jag säga att jag är bi med ett stort överslag åt flathållet. Men grejen är den att jag inte riktigt förstår det här med att definiera sig själv som person genom sin sexuella läggning. Jag inser att jag kan verka naiv när jag säger det, men det beror förmodligen på att jag har levt som hetero i större delen av mitt liv så jag har inte behövt förstå. Men nu måste jag tydligen göra det. Det är det jag inte förstår. Varför då liksom? Varför måste jag plötsligt stå upp för mitt livsval gentemot omvärlden, och vara så extremt stolt över min läggning när jag inte behövde det förut? Jag är ju jag oavsett, det är väl i så fall det jag ska försöka vara stolt över. Mig, som person. Mitt livsval och min läggning är i och för sig en del av mig, men det är inte hela mitt jag. Jag åkte på pisk när jag råkade nämna att jag inte har dealat färdigt med mina känslor kring det här, och blev i stort sett anklagad för att inte våga stå för den jag är och för mitt icke normativa livsval. Jag berättade att jag ofta tror att andra människor tycker och tänker en massa saker om mig på grund av att jag inte längre är en del av heterovärlden, och att de automatiskt placerar mig i ett fack som jag inte riktigt kan identifiera mig med när de får veta. Jag fattar att jag inte är så jävla unik som jag tror. Det finns så många minoriteter i samhället att folk knappast bryr sig om en konverterad heterobrud - men det är ändå en av anledningarna till att jag har svårt att komma rakryggad ut ur garderoben. Jag påstår inte att det är logiskt, eller att jag ens har full koll på mina egna argument/förklaringar. Det enda jag påstår är att det är komplicerat. Det kan hända att jag krånglar till det mer än nödvändigt, men jag tror inte att någon som inte har ”bytt sida” vet hur känslomässigt rörigt det kan bli. Jag är stolt över mig och mitt liv, men jag är också ganska rädd och fundersam. Är det verkligen så svårt att förstå? Finns det något befog för min rädsla, eller är det bara jag som tror att folk bryr sig mer än de gör?

Ensam hemma

Så konstigt. Fru har rest till Norrland för att sova och sonen är hos sin pappa så jag är ensam med Bebis hela helgen. Det känns skumt. Tomt liksom. Fast lite skönt också. Igår kväll såg jag en hel film för första gången sedan Bebis kom och idag har jag träffat både Da Exman med flickvän och bästa vännen med hennes yrväder till tvååring. Kvällen har däremot spenderats ensam framför tv:n, men det är verkligen inte samma sak att kolla på melodifestivalen när man inte har någon att häckla tillsammans med. Det är ju halva nöjet och det kan ingen fruktsallad eller naturgodispåse i världen kompensera. Nå. Det har varit en bra dag i alla fall. Bra, men intensiv. Jag borde inte ha bjudit hit alla på en och samma dag, men jag var rädd att det skulle bli för ensamt så jag lockade hit dem med kaffe och nybakade muffins. Nu är jag helt slut. Det tar på krafterna att hålla Bebis på bra humör en hel dag.

Jag blir så effektiv när jag är ensam. Tiden måste ju fördrivas på något sätt så då städar och fixar jag (som att det inte skulle räcka med att ta hand om en bebis). Klockan sju i morse mixade jag smoothisar och snodde ihop en chokladmuffinssmet medan Bebis forsade fram över köksgolvet i sitt mobila gåstolskontor, och igår var det storstädning på exklusiv nivå. Känner mig mycket nöjd. Egentligen skulle jag behöva terapi för mina maniska skov, men jag låter mig hållas. Herregud, det hade kunnat vara så mycket värre...

I morgon ska jag shoppa och träna.

PMS-kärringen

Igår morse höll jag på att köra på min hyresvärd. Det hade inte blivit bra. Tack och lov tyckte han att det var lika mycket hans fel så förhoppningsvis får vi bo kvar ett tag till. Måste dock skälla på mig själv för att jag har så förbannat bråttom jämt. Förr eller senare slår det tillbaka på något sätt. Varningarna börjar bli många nu och snart smäller det väl bara.

Jag skulle verkligen behöva göra något åt mig. Känner mig ful, trött och tråkig och beter mig som en riktig PMS-kärring. Sprider stora moln av negativ energi omkring mig, men jag kan inte styra över det just nu. Det är så här man blir när man inte sover på över åtta månader. Synnerligen osympatisk. Risken för kroniska men är överhängande och jag kan nästan höra hur synapserna fräser sönder i nervbanorna på mig. Varvar talsvårigheter med implosioner av tillbakatryckt irritation och psykbrytet är inte långt borta. Förhoppningsvis blir det bättre så småningom. Men det kan också vara så att jag verkligen behöver hjälp.

Tack och lov finns det stunder då tillvaron känns både lätt och ljus. Gårdagens behagliga flyt, härliga väder och trevliga kaffestund på Waynes gjorde susen för humöret och orken, och idag skiner solen så där hoppfullt vårigt. Är väldigt kär i min Fru, och trots att Bebis bestämde sig för att skriksabba förmiddagens påbörjade promenad gör hon mig skönt varm i hjärtat. Är stolt över min familj, min Fru och mina fina barn.

Dagens tanketrassel; Hur lär vi Bebis att vi är Mamma och Mamma? Ingen av oss vill ju vara MaPa eller något annat halvdant. Snart är jag klar med min utbildning, men hur ska jag klara av att vara sjuksyrra på riktigt? Jag fattar att jag måste ta sommarjobbet som just kom till mig, men hur ska jag kunna mörka att jag egentligen är en bluff om jag ska ta emot egna patienter på på en vårdcentral?