Om tillhörighet

Känner mig splittrad. Jag som alltid har satt en ära i att inte vara som alla andra faller då och då ned i melankoliskt grubbel om hur jag har valt att leva mitt liv. Det är inte så att jag ångrar mig, men jag lever numera utanför normen med min fru, vår lilla homobebis och en märklig elvaåring, och räknas inte på samma sätt som när jag levde mamma-pappa-barn-livet. Jag skulle aldrig, aldrig vilja ha det på något annat sätt och aldrig, aldrig vilja byta ut min fru men det är något med det som gör mig sorgsen. Kanske är det känslan av att inte riktigt tillhöra någon av världarna – varken till heterofolket eller gayvärlden. Jag trodde inte att jag ville det heller, jag är ju bara jag och det borde liksom räcka. Men det gör det inte riktigt. För att samhället ska förstå behöver man tydligen vara placerbar någonstans, annars hamnar man i det överblivna facket för konstiga figurer. Det tycker jag är konstigt. Att något som känns så självklart och vardagligt för mig nästan ses som något exotiskt för andra. Jag är gärna exotisk, men det skulle vara skönt att slippa känna sig så totalt utanför normen när det gäller just familjelivet, det allra heligaste. Samtidigt är jag stolt över att jag har vågat lyssna på min magkänsla och gå efter den oavsett hur resten av världen ser på det. Jag skulle ju inte kunna göra det på något annat sätt.

Lämnar över till universum

Jag tror att det får vara nog nu. Det är dags att lämna över till universum igen. Åtminstone för ett tag framöver. Nog med identitetsjakt och annat existensiellt grubbel. Nog med vånda över oss och barn och allt. Jag kanske inte alltid måste hitta svaren direkt eller veta exakt vem jag är. Det kanske bara kan få komma till mig ibland, utan att jag letar så febrilt. Jag tror att man måste våga släppa taget och fokusera på att bara vara där man är. Det är inte farligt att vara förvirrad och vilsen emellanåt, eller att inte ha total kontroll. Det är okej, och förr eller senare lär man ändå komma på det. Så varför stressa och noja så förbaskat?
Det är en konst att leva i nuet, och jag är inte ens säker på att jag vet hur man gör. Men det är verkligen dags att försöka, dags att lämna över, för det här börjar nästan bli löjligt.

Skuld och överlämning till universum

Okej. Så här är det. Jag är en skuldmagnet. In i absurdum. Om jag lät känslan härja fritt så skulle jag säkert kunna komma fram till att jag var isberget som sänkte Titanic, atombomben i Hiroshima, Saddam Hussein, Bush och den bärande balken som inte höll för bomben i Oklahoma city. Jag vet att det är galet, men tanken och känslan ligger så nära - det är mitt fel. Mitt. Om jag bara höll mig undan så skulle alla förmodligen må lite bättre i sina liv. Det är inte sant, men trots åtskilliga terapitimmar har jag fortfarande löjligt lätt att trilla dit. Enligt gratiskuratorn är det inte säkert att det går att jobba bort en sådan grundkänsla, men att man kan lära sig att hantera den och känna igen den innan den tar över. Jag lyssnar, både på henne och Frun, och väljer att ha tillit, men kan inte låta bli att undra hur det kommer sig att känslan är så rotad i mig. När blev jag skyldig till allt ont?

Hur som helst. Jag är trött på att grubbla och funderar på att ta ett allvarligt snack med universum igen. Det kanske är dags att lämna över och låta saker och ting komma lite mer av sig själva. Identitet, kontur, stabilitet - bitarna faller väl på plats när det är dags, och under tiden kanske man bara ska försöka ha is i magen, tända några ljus och försöka vara där man är. Här. Nu. Idag. Ett tillstyrkt adoptionspapper är på väg till tingsrätten, en artikel och en tatuering håller på att ta form, Bebis sover i sin vagn och trots att det är väldigt kallt om fötterna så känner jag mig just exakt nu ganska lugn.

Tårlös och oberörd

Jag vet att Hon tycker att jag är oberörd och att jag inte förstår. Att jag försöker hitta lösningar istället för att lyssna, krama och bara finnas till. Jag vet det. Men även om jag inte vet hur det ser ut i Henne så förstår jag ganska mycket. Jag ser och förstår, men jag hanterar det på mitt sätt. I min värld tjänar det inte så mycket till att gråta eller bryta ihop. Det är bra ibland, men förr eller senare måste man ändå skrapa ihop bitarna och försöka göra något åt saken. För allas skull. Varför gå omkring och låta det tära? Jag har mått tillräckligt dåligt i mitt liv, nu vill jag ha ro. Det gör mig arg och ledsen att Hon dömer ut mig i situationer där vi behöver varandra som mest. Hon är trött, stressad och ledsen men släpper inte in, utan går iväg och grubblar på eget håll. För jag förstår inte. Tycker Hon. Men oavsett hur det står till med den biten så älskar jag Henne och vill inte se henne sådan. Det gör ont och jag kan inte låta bli att tänka att Hon kanske skulle må bättre utan mig. För med mig kommer ett bonusbarn, en större lägenhet, fler saker, en bil, tärande utgifter, mammaförvirring och ett minimum av bekräftelse. Allt det där som gör henne stressad och vilsen. Jag vet inte om det var bättre innan Bebisen, men det spelar ingen roll för henne vill ingen av oss vara utan. Men kanske skulle det vara bättre för Henne om det bara var hon och Bebisen? Jag kan inte låta bli att tänka tanken och den gör mig ledsen…på mitt oberörda, tårlösa sätt.

Summa sumarum

Veckorna går men jag hinner inte sätta mig ned och summera. Summeringar är bra, de gör att man kan reda ut tankarna så att man vet vad som händer. Två livgivande guldkornshelger har passerat och jag förstår nu hur viktigt det är att skapa och ta vara på det magiska i livet. Det är svårt när Bebisbestyren gör vardagen så väldigt praktisk och konkret, men det krävs egentligen inte så mycket. En lång varm dusch, en kaffe med skummad mjölk och kanel, några tända ljus eller lite mys i sängen - tillsammans eller bara alldeles själv. Det kan räcka rätt långt, och även de små och ofullständiga stunderna räknas.

Har också insett att det inte är så tokigt att fylla år ändå, och att lycka kan köpas för pengar. Åtminstone tillfälligt. För bland det bästa man kan göra när man har tappat bort sig själv är att gå och shoppa sig en ny identitet med presentkort som man har fått av sina bästa människor. Eller att skaffa en ny tatuering. Och herregud vad viktigt det är med social input. En lyckad middag med vänner och spökpaljetter på bordet kan fylla i hur suddiga konturer som helst och gör att man känner sig lite mera som sig själv. Vi har pratat om det i över ett år men inte fått till det förrän nu, men bättre nu än aldrig. Så lite men ändå så mycket liksom.

Den här helgen har varit eftertänksam, hektisk och rolig. Att en liten treåring kan ha så mycket energi är obegripligt, och som ickeförälder till samma energiknippe kan man inte annat än beundra de trotsiga försöken att foga omvärlden efter den egna viljan. När elvaåringen försöker göra samma sak är det inte riktigt lika charmigt, men egotänket är ett fascinerande fenomen oavsett. Egentligen borde man kanske ha lite mer av det även som vuxen, men någonstans på vägen lär man sig att andra också är viktiga och ibland går det överstyr så att man helt glömmer sig själv. Det är då man ska lämna bort Bebisen till moster och gå och se Jonas Gardell helt och hållet för sin egen skull. Mycket roligare kan man inte ha under en och samma tvåtimmarsperiod. Han är ett geni som ger så mycket mer än bara ett gott skratt och det skulle vara mycket intressant att knäcka en flaska rödvin tillsammans med honom. Nu var han bara en tillfällig gäst i våra liv och vi i hans, men för oss gjorde det ändå skillnad. Ännu en bra helg.