Känner mig splittrad. Jag som alltid har satt en ära i att inte vara som alla andra faller då och då ned i melankoliskt grubbel om hur jag har valt att leva mitt liv. Det är inte så att jag ångrar mig, men jag lever numera utanför normen med min fru, vår lilla homobebis och en märklig elvaåring, och räknas inte på samma sätt som när jag levde mamma-pappa-barn-livet. Jag skulle aldrig, aldrig vilja ha det på något annat sätt och aldrig, aldrig vilja byta ut min fru men det är något med det som gör mig sorgsen. Kanske är det känslan av att inte riktigt tillhöra någon av världarna – varken till heterofolket eller gayvärlden. Jag trodde inte att jag ville det heller, jag är ju bara jag och det borde liksom räcka. Men det gör det inte riktigt. För att samhället ska förstå behöver man tydligen vara placerbar någonstans, annars hamnar man i det överblivna facket för konstiga figurer. Det tycker jag är konstigt. Att något som känns så självklart och vardagligt för mig nästan ses som något exotiskt för andra. Jag är gärna exotisk, men det skulle vara skönt att slippa känna sig så totalt utanför normen när det gäller just familjelivet, det allra heligaste. Samtidigt är jag stolt över att jag har vågat lyssna på min magkänsla och gå efter den oavsett hur resten av världen ser på det. Jag skulle ju inte kunna göra det på något annat sätt.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Är det resten av världen som ser dig så då, eller är det en mindervärdeskänsla som du kanske själv skapar och bär inom dig? En rädsla för att ses som mer exotisk än andra faktiskt ser dig? Bara lite tankar...
Tack för din tanke. Jag har också funderat över det där och jag vet faktiskt inte riktigt. Det kanske beror på situationen, men jag gissar att det mest är min egen känsla. Jag är nog inte alls så märkvärdig som jag tror att andra tycker att jag är.
Post a Comment