Okej. Så här är det. Jag är en skuldmagnet. In i absurdum. Om jag lät känslan härja fritt så skulle jag säkert kunna komma fram till att jag var isberget som sänkte Titanic, atombomben i Hiroshima, Saddam Hussein, Bush och den bärande balken som inte höll för bomben i Oklahoma city. Jag vet att det är galet, men tanken och känslan ligger så nära - det är mitt fel. Mitt. Om jag bara höll mig undan så skulle alla förmodligen må lite bättre i sina liv. Det är inte sant, men trots åtskilliga terapitimmar har jag fortfarande löjligt lätt att trilla dit. Enligt gratiskuratorn är det inte säkert att det går att jobba bort en sådan grundkänsla, men att man kan lära sig att hantera den och känna igen den innan den tar över. Jag lyssnar, både på henne och Frun, och väljer att ha tillit, men kan inte låta bli att undra hur det kommer sig att känslan är så rotad i mig. När blev jag skyldig till allt ont?
Hur som helst. Jag är trött på att grubbla och funderar på att ta ett allvarligt snack med universum igen. Det kanske är dags att lämna över och låta saker och ting komma lite mer av sig själva. Identitet, kontur, stabilitet - bitarna faller väl på plats när det är dags, och under tiden kanske man bara ska försöka ha is i magen, tända några ljus och försöka vara där man är. Här. Nu. Idag. Ett tillstyrkt adoptionspapper är på väg till tingsrätten, en artikel och en tatuering håller på att ta form, Bebis sover i sin vagn och trots att det är väldigt kallt om fötterna så känner jag mig just exakt nu ganska lugn.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment