Känslostormar

Herregud vad det far. Känslor och tankar hit och dit och det är nästan omöjligt att hänga med i svängarna. Ena stunden helt under isen, nästa sprudlande höstglad. Ena dagen trött och håglös, en annan pirrig och längtande. Det är inte bara en klyscha - att få barn vänder verkligen upp och ned på hela livet. Vår älskade lilla terrorbebis har precis upptäckt att hon har en hand och hon gillar att kolla in omvärlden från ett stående perspektiv. Hon har vaccinerat sig hos den lömska BVC-tanten och gråtit krokodiltårar över kränkningen och smärtan. Hon är ett underverk som har flyttat in i mitt hjärta och som jag, trots att hon bara är tre och en halv månad, inte kan tänka mig ett liv utan. Men fan vilken omställning. Att vissa dagar inte ens hinna krama den man älskar tär och ovetskapen om vad det kommer att göra med OSS på sikt skrämmer. Bostadsköande, ledsna ögon och tyst grubbel spär på, men jag försöker att ha is i magen och tänka logiska tankar om att allt har sin tid. Den här tiden är Tyras, vår kommer sedan. Det är okej och absolut ingen fara. Vi klarar av mer än så. Så var det förstås den arga elvaåringen också. Men även om det är minst lika svårt så är det faktiskt inte omöjligt. Inte om man verkligen ger sig fasen på det och tycker att det är värt det.

Igår ville jag bara gråta. Idag, efter en varm kram, en givande fika med nyfunnen mammavän och en skön höstpromenad med Bebis, känns det plötsligt lite mera hoppfullt. Jag är tacksam över mitt liv just nu.

Otillräcklig. Alltid lika otillräcklig. Känslan tär nästan sönder mig och jag vet inte hur jag ska göra för att bli bättre, för att räcka. Idéerna och viljan finns där, men förmågan verkar inte göra det för det blir aldrig som jag tänkt mig. Det faller liksom redan på vägen och jag lyckas helt enkelt inte få Dem jag älskar att må bra. Det duger inte. Jag önskar att jag fick göra om och göra det bättre, men inget går att ändra på och nu är det som det är. Och inte kan man be sin elvaåring om förlåtelse för att man inte gjort det man ska som förälder. Elva år är en lång tid och det finns inga ursäkter. Inte för det som var och inte för det som är. Jag hatar att vara den det hänger på för jag vet inte hur man gör, och bekräftelse - fan vad jag är dålig på det.

Herregud, det var länge sedan jag skrev något här. Tiden är något väldigt abstrakt och ogreppbart just nu och jag har hunnit både gifta mig och klämma fram en liten Tyra-bebis sedan sist. Jag önskar att jag kunde berätta, men orden går inte att formulera och det är omöjligt att sammanfatta så jag lämnar det så.

Det har varit en lång resa och den lär fortsätta ett bra tag till. Livet med en tremånaders terrorbebis är verkligen ingen lek. Det är underbart och mirakulöst, men definitivt ingen lek. Allt, precis allt har ställts över ända. Relationen till Ängeln är annorlunda, mammarollen till sonen förändrad och jag själv har blivit totalt identitetslös. Det är svårt att hitta tillbaka till något slags spår när man är så förvirrad och trött hela tiden. Jag älskar vår lilla familj, men orken att visa det finns inte riktigt och den allmänna bebiskoman gör att hjärnan hela tiden går på lågvarv. Inte många konstruktiva tankar där inte. Jag tror att det ger sig så småningom. Vi måste bara få landa i allt det nya och det som varit, hitta formen liksom. Men jag saknar min energi, samtalen och myset med Ängeln, andligheten och det abstrakta. Just nu är allting så extremt konkret. Allt kretsar kring praktiska saker som sömn, mat och blöjinnehåll och den största delen av dagarna tillbringas framför tv:n. Det är lätt att bli galen. Men det är nog så här det är och måste få vara ett tag till. Fokus på bebis-Tyra är prio ett, det är så det funkar. Det har nog universum sett till och jag antar att det är bara att ha is i magen och gilla läget. Identitet och mys får komma senare.