Känslostormar

Herregud vad det far. Känslor och tankar hit och dit och det är nästan omöjligt att hänga med i svängarna. Ena stunden helt under isen, nästa sprudlande höstglad. Ena dagen trött och håglös, en annan pirrig och längtande. Det är inte bara en klyscha - att få barn vänder verkligen upp och ned på hela livet. Vår älskade lilla terrorbebis har precis upptäckt att hon har en hand och hon gillar att kolla in omvärlden från ett stående perspektiv. Hon har vaccinerat sig hos den lömska BVC-tanten och gråtit krokodiltårar över kränkningen och smärtan. Hon är ett underverk som har flyttat in i mitt hjärta och som jag, trots att hon bara är tre och en halv månad, inte kan tänka mig ett liv utan. Men fan vilken omställning. Att vissa dagar inte ens hinna krama den man älskar tär och ovetskapen om vad det kommer att göra med OSS på sikt skrämmer. Bostadsköande, ledsna ögon och tyst grubbel spär på, men jag försöker att ha is i magen och tänka logiska tankar om att allt har sin tid. Den här tiden är Tyras, vår kommer sedan. Det är okej och absolut ingen fara. Vi klarar av mer än så. Så var det förstås den arga elvaåringen också. Men även om det är minst lika svårt så är det faktiskt inte omöjligt. Inte om man verkligen ger sig fasen på det och tycker att det är värt det.

Igår ville jag bara gråta. Idag, efter en varm kram, en givande fika med nyfunnen mammavän och en skön höstpromenad med Bebis, känns det plötsligt lite mera hoppfullt. Jag är tacksam över mitt liv just nu.