Lite reflektion tack!

Vi har varit på dop. Det var intressant. Och lite skrämmande. Jag förstår inte riktigt varför man gör det. Det verkar liksom ingå i heteropaketet, oavsett om man är kristen eller inte - en tradition och något man gör när man får barn, helt enkelt. Att ungen skriker lungorna ur sig och att man måste svara ja på frågan om man vill döpa in den lilla i svenska kyrkan verkar inte spela så stor roll, bara det blir gjort enligt seden. Hur det var i just det här fallet vet jag inte riktigt, men det som skrämmer är att de flesta verkar göra det utan att reflektera över vad det faktiskt innebär. Man gör inte ett aktivt val, utan köper hela grejen rakt av utan att tänka efter överhuvudtaget. Eller? Jag begriper det helt enkelt inte och konstaterar återigen, högst ovetenskapligt, att det verkar stå sämre till med reflekterandet inom heterovärlden än någon annanstans. Jag vill inte dra alla över en kam - mina bästa vänner är reflekterande och funderande heteromänniskor - men jag har sett alldeles för många som bara köper hela det traditionella helyllepaketet utan att fundera över om det verkligen är det de vill. Jag tror inte ens att de är medvetna om att de faktiskt har ett val. Vad vet jag, de kanske är lyckligare så, men jag tycker ändå att det är konstigt. Hur tungt väger egentligen Välsignelsen, och vad har egentligen den där Jesus med ett helt främmande litet barns välgång att göra?

Kul nästan jämt

Om nödslakt anhålles. Jag hatar att vara förkyld. H a t a r. Näsan rinner, bihålorna värker och luftrören rosslar. Jag har druckit honungsvatten, knaprat vitlök, gurglat sprit och ätit apelsiner, men känner mig likt förbannat lika risig. Och att ha barn när man är sjuk är inte direkt någon önskesituation - även om man har en tålmodig fru som tar hand om den värsta markservicen. När bebisen är missnöjd och elvaåringen vill ha pannkaka får man helt enkelt försöka skrapa ihop sig och fixa. Så är det. Och så har jag fått borrelia. Jodå, livet är kul nästan jämt.

Aktuella nyckelord; nattskift, frostigt gräs, tända ljus, brasknaster, musikalsång, bebiskärlek, julklappar, ekonomisk vånda, jobbplanering, dopdiskussioner och stillsam beundran (min fru är klokare än jag och har världens vackraste leende).

Adoptionen

Sådär ja. Nu är det bestämt. Bebis är v å r. På riktigt. Adoptionen har gått igenom och en lång helvetisk väntan är över. Finally. De fattade trots allt, det kunde man inte tro. På ett sätt gör det varken till eller från, men på ett annat gör det precis allt. Det är lite svårt att ta in och vi har inte hunnit fira än, för det gör man inte när man har en bebis, men det känns oerhört skönt att det är klart. Nu kan vi ägna oss åt våra andra våndor och problem istället. Duh.

Jag har inte sett en enda lucia idag, men någon har tänt marschaller längs vår väg. Mycket fint.

Mad House

Jag bor i ett Mad House. Två labila mammor, en ylande terrorbebis, en svartsjuk elvaåring och två störiga katter med drag åt det psykotiska. BUP-människorna säger att jag måste försöka ställa mig över elvaåringens förpubertala prövningar och gratiskuratorn tycker att jag ska leta upp en inre plats där jag kan få lite ro. Och tro mig, jag försöker verkligen. Men de senaste veckornas sömnbrist har nått helt absurda höjder och jag har nerverna utanpå huden. Ingen motståndskraft eller energi alls. Tankarna snurrar i raketfart och de har börjat handla om sådant jag inte vill tänka på, och hur jag än försöker så kan jag inte stänga av dem. Jag vrider och vänder på saker och ting för att strukturera och fixa men det går inte längre. Tänk om det är kört, vad fan gör man då? Jag som i vanliga fall gör vad jag kan för att bita ihop känner att sammanbrottet är nära. Jag önskar att jag kunde ta bättre vara på nuet, men jag känner mig helt dränerad. Det är som att den här bebisgrejen har fått hela familjen att hamna i någon slags förlossningsdepression. Vi har en hel del tunga saker att deala med, det är inget snack om den saken, men utan sömn i kroppen är det så lätt att överdramatisera. Man behöver ju inte låta det ta makten över en. Jag vet det, men just nu orkar jag inte riktigt vara rationell. Känslorna svämmar över och jag behöver semester.