En studie i mingel

Att pressmingla på Café opera en torsdagkväll hör inte direkt till min vardag, men gårdagens Pride-ceremoni kändes dum att missa så frun och jag skrapade ihop oss och drog dit. Snacka kulturchock. Det är fascinerande att tänka sig att det faktiskt finns folk som lever det där livet, och det är också väldigt intressant att se hur viktigt det verkar för vissa att v a r a någon; att se rätt ut, tycka rätt saker och hänga med rätt människor. Vilken jävla press, jag skulle aldrig orka. Inte ens utan Bebis. Men det är kul att göra ett studiebesök i den världen, och i ärlighetens namn är det inte helt obehagligt att vara en av de ”särskilt inbjudna”, hur obetydlig man än må vara i sammanhanget. Den som säger annat ljuger. Att vi fick chansen att åka in till stan och göra något tillsammans ett par timmar var dock det mest värdefulla - och att det funkade så bra med Bebis-vakten, trots att universums lagar trotsade så att vi knappt höll på att komma iväg.

Övriga reflektioner: Det faktum att fetsnygga BWO-Martin strosade av samma tunnelbanevagn till samma fest på ett ytterst oglamouröst sätt gav en hint om att även ”partyfolk” har en vardag. Jag undrar om han också drog hem och käkade smörgåsrån med kaviar efteråt?

Ombytta roller

Förändringsdags. Man kan i alla fall inte anklaga oss för att vara slentrianmässiga. Här byter vi roller hej vilt och nu är det dags igen. Jag är äntligen klar med min utbildning (damn vad bra jag är!) - tentorna är avklarade, praktiken avklarad och katastrofberedskapskursen fixad – så nu är det min tur att vara hemma med Bebis igen. Det känns lite märkligt. Ombytta roller från en dag till en annan. Från sjukvård till bebisvård, intramuskulära injektioner till potträning, tågkraschsimulering till sångstunder på öppna förskolan. Tvära kast indeed, det är knappt jag hänger med. Men visst är det skönt att vara hemma. Bebis är i sin allra soligaste fas just nu, och bortsett från fjärde världskrigen innan sovstunderna är hon helt underbar att hänga med. Och så är det skönt att slippa det dåliga samvetet när man måste ägna sig åt annat än att vara hemma.
Det stora nerköpet är nätterna. Nu är det min tur att mata och kliva upp och söva om varannan timme, och trots att det bara har gått två nätter känner jag mig redan som ett vrak. Sömnbristen på den här nivån är inget att leka med och jag hoppas by god att hon börjar haja grejen med att sova snart, för annars vet jag fan inte…
Att vara hemma hela dagarna gör också en del med självförtroendet, bekräftelsekåt som man är. Man kan ju tycka att Bebis varma leenden borde räcka, men det är svårare än man tror att inte bli sedd eller få visa sin kompetens för någon annan än en elvamånaders dvärg utan tänder. Men den här gången ska jag verkligen försöka vara cool och ta dagarna som de kommer. Här och nu ska bli nyckelorden, och det vore väl fan om jag inte kunde stressa ned nu när jag för en gångs skull har chansen.

Status i övrigt; Grillpartyt på dagis var en hit och Bebis socialiserade som att hon aldrig gjort annat. Pooljävlen som katten sabbade innan den ens hunnit invigas är eventuellt med i matchen igen, och de sista skolpapperna är snart ivägskickade. De senaste veckornas uppgivenhet känns inte riktigt lika tung, och jag inser att det i slutänden bara är jag som kan göra något åt den.

Välkommen till Pleasantville

Befinner mig för närvarande på den åländska landsbygden i en underbar lägenhet med rött klinkersgolv och avundsvärda panoramaköksfönster. Inga tv-kanaler, inga människor och ingen biltrafik what so ever. Modern enkelhet. Och bäst av allt; fem minuters gångväg till öppet hav, klippor och en vedeldad bastu. Så här skulle jag vilja bo. Det är som upplagt för eftertanke och själslig input. Lugn och ro och utrymme att bara vara. Jag älskar det och jag förstår att han flyttade hit. För mig skulle det däremot inte vara realistiskt. Det funkar inte när man har en familj som kräver någon slags civilisation för att gå ihop rent praktiskt. Åtminstone skulle det inte vara samma sak. Men det är okej. Man kan alltid försöka plocka ihop vissa delar av det - och som tillfällig påfyllnad funkar det alldeles utmärkt.

Åland är ett märkligt land. Det är grönt, rent och prydligt, och i princip alla bor i små fina hus med vita knutar och välsnidade verandor. Alla håller sig löjeväckande strikt till hastighetsbegränsningarna och invandrarkvoten fylls i princip upp av två zigenare och femton thailändare. Det är en behaglig men smått surrealistisk upplevelse att komma hit på besök. Lite Pleasantville över det hela.

Mamma+magsjuka=ingen lek

På tal om att allt är relativt. Att grubbla sig nästan olycklig är en sak, men när magsjukan kommer på besök förvandlas tankemisären till ett fjuttproblem som glöms bort i samma andetag som den första kräkkaskaden drar igång. Fy helvete vad dåligt man kan må. Och när båda mammorna ligger och hulkar över toaletten, samtidigt som Bebis kräver sina ändlösa promenader fram och tillbaka genom huset träder djungelns lag i kraft - den som är minst sjuk för stunden får helt enkelt gå mest. Ingen tid för vila eller återhämtning what so ever. Och eftersom elvaåringen konstigt nog inte har blivit smittad än (kan bero på att han skyddat sig med rosa handsprit de senaste dygnen ) måste han skjutsas till och från skolan oavsett hur mycket det bubblar i magen på den stackare som måste släpa sig ut i bilen. Man kan undra hur det ens är möjligt när man är så överjävligt sjuk, men vissa saker måste helt enkelt göras ändå. Det är då man inser vidden av barnskaffandet. Innan kidsen hade jag ingen aning om hur vidrig en magsjuka egentligen kan vara.