Tiden

Det är någonting med mig och tiden. Vi går inte riktigt ihop. Jag förstår inte var den tar vägen och kan inte för mitt liv begripa hur man gör för att hinna med allt man vill och behöver göra. Handlar det om planering, tro? Kan ingen snälla säga mig hur man gör för jag verkar inte ha förmågan. Hur hinner man jobba, plugga, ta hand om barn, vårda förhållandet, träffa vänner, träna och samtidigt få den livsnödvändiga egotiden? Är det så illa att man måste prioritera bort något, eller går det att få ihop det hela? Jag menar, i ett samhälle där man måste jobba åtta obarmhärtiga timmar om dagen för att få ekonomin att gå ihop, där tioåringarna överöses med läxor och föräldrarna måste springa på möten och happenings hela tiden - är det ens möjligt att få till den där egotiden om man dessutom har flickvän och andra vänner som man också vill hinna träffa? Jag tror inte att vi är menade att leva så här. Vi stoppar in maten i micron, fixar tevattnet med vattenkokaren, powernappar, smsar och surfar med det snabbaste bredbandet för att slippa vänta de millisekundrar det annars skulle ta för sl:s reseplanerare att räkna ut den minst tidskrävande resvägen till vart vi nu ska. Vi gör det för att spara tid - men var tar den där tiden vägen? Jag önskar att jag fick några extra dygn mellan onsdag och fredag där jag kunde göra precis allt det där jag aldrig hinner med annars. Jag önskar att det fanns lite mer utrymme för att bara vara...

Muppen har nu växt sig så pass stor att jag inte kan ha mina vanliga byxor längre. I morse när jag försökte få på mig brallorna fick jag inte igen knappen. Insåg att något måste göras och kastade mig ut i slutrean, men det enda jag kom hem med var ett lass med tröjor. Töjbara. Antar att jag får ha knappet öppen ett tag till.

Lögner och framtidsplaner

Popcornskålen är tom och räkningarna betalda. Jag skolkar från praktiken på grund av den absurda tröttheten och sonen är och badar i Uppsala. Jag ljuger ganska mycket nu för tiden och samvetet gnager, men jag försöker se helheten och inte låta det tära för mycket. Jag vet ju varför och det är rätt okej. Ibland måste man. Planerar gör vi också. Framåt. Så mycket vi vågar i alla fall. Det känns stort och alldeles galet läskigt. Men bra. Grannarna öser musik på högsta volym och städning och jobb hänger över mig. Men det är helg. Äntligen. Idag känns som en bra dag.

Muppen verkar växa så att det knakar för jag har tränigsvärk i magen. På insidan liksom. Jag är dock inte lika glupande avgrundshungrig på nätterna längre, och inte fullt så grinig som jag var för några veckor sedan. Är fortfarande labil, men hey, vem är inte det? Funderar över om Axel eller Alma kan vara vettiga namn, men det dyker hela tiden upp nya så vi får se var det landar.

Om bara tiden kunde räcka till, eller åtminstone fördelas lite annorlunda. Jag vill ju så mycket...

Jag oroar mig. Vet inte om det beror på de virvlande hormonerna eller på det mörka som har en egen liten hörna i mig. Tycker hur som helst inte om det. Inte nu. Känner mig dålig. Är dålig. En dålig sambo, dålig student, dålig mamma. Då-lig. Får inget vettigt gjort. Är bara trött och trött på ett sätt som jag inte kan sätta mig över just nu. Jag har inget att ge, trots att jag så gärna vill, för jag orkar inte. Vill helst bara sova. Hela tiden. Och jag är så satans rädd för att Hon ska dra. Känslomässigt eller fysiskt med väskor och allt. Båda vore lika illa. Älskar Henne så mycket, men fixar inte att visa det tillräckligt för kroppen däckar innan jag ens hinner tänka tanken. Vet inte riktigt hur jag ska hantera det och det gör mig grinig och ännu tröttare. Börjar dessutom få tillbaka den irriterade tonen i rösten när jag pratar med sonen, och orkar inte göra det jag ska på min praktik. Jag är verkligen kass just nu. Jag hoppas att det går över snart. Eller är det det här som är vardag?

Och så har ännu en psykiskt sjuk man (hur kommer det sig att det nästan alltid är män?) släckt livet för en liten åttaåring och förmodligen också för resten av hans familj. Tingsrätten ansåg att det inte fanns någon som helst risk för att han skulle begå nya brott och släppte helt enkelt ut honom från psyket. Okeeej... borde de kanske ha kollat med hans anhöriga innan de tog sitt beslut? Nä, varför det? De höll ju tydligen inte med. Och förra veckan kontaktade de psykiatrin igen eftersom de var oroliga över att han förändrats så mycket den sista tiden, men ingen tog dem på allvar. Såklart. Och nu är en åttaåring död. Fy fan. Den här världen är verkligen galen.

Muppen härjar i alla fall vidare. So far. Magontet som har trakasserat mig de senaste dagarna känns lite bättre idag. Tack för det, började nästan bli orolig. Men det är nog som det ska vara. Den kanske helt enkelt bara kräver sitt utrymme just nu. Såg en bild i Lennart Nilssons bok "Livet" igår och insåg det häftiga att den faktiskt börjar se ut som en liten människa nu. Den är typ klar, trots att den bara är runt sju centimeter. Det enda den ska göra är att växa på sig. Damn vad coolt! Det börjar sjunka in och jag längtar efter att få veta om det är en kill- eller tjejmupp vi ska tampas med framöver.

Tänk om jag gör fel

Två introverta brudar, kan det verkligen vara bra? Risken för avstånd och missförstånd är stor och det är svårt att veta vad tankarna där inne handlar om. Ibland undrar jag om jag verkligen känner henne så bra som jag tror. Tänker lite naivt att människor tar ansvar för sina egna tankar, behov och önskemål, men ibland blir jag rädd att hon går och grubblar över något som jag borde veta. Något som har med oss eller mig att göra. Tänk om jag gör något fel som jag inte får chansen att rätta till. Tänk om hon inte säger hur hon vill ha det och så går jag omkring och tror att hon är nöjd fast hon inte är det. Eller så handlar det kanske om något helt annat. Som jobbet eller så. Det vet man liksom inte. Ibland måste man få gå in i sig själv och grubbla men risken finns att den andra känner sig utestängd och tar det personligt trots att det inte är det. Så hur gör man för att undvika det?

Magen mår sådär idag. Inget dödligt illamående eller så, men jag tror att den skulle behöva vila ännu mer. Märkligt, jag tycker inte att jag gör annat än sitter i soffan och degar. Trivs inte riktigt med det eftersom jag annars är hyfsat speedad till min person. Är träningssugen och skulle vilja gå ut och promenera. Behöver dessutom hugga upp ved och hade tänkt hinna jobba en stund innan jag hämtar sonen i skolan. Men. Kroppen och magen vill vila. Antar att jag måste lyssna på det. Vad gör man inte för den lilla muppen. Äter en biskvi och går och lägger sig...

Mupp i magen och stort liv på landet

Tidsbrist - alltid. Men har man en mupp i magen och ett helt nytt, stort liv på landet behöver man skriva av sig emellanåt. Alltså. Sagt och gjort, nu är jag här. Önskar bara att det inte var så förbaskat kallt, att veden inte var slut och att jag hade kokat mig en kopp kaffe innan jag satte mig. Men, man kan inte få allt här i livet. Jag har ju världens bästa flickvän, en förunderlig son och en mupp i magen - det räcker långt.

13 veckor har den legat där inne nu. Ett växande litet mirakel som nästan tagit död på mig fram till nu. Jösses vilken krävande sak. Först skulle den ha hårdbröd med ost, sedan rostat bröd till förbannelse, efter det blodapelsiner och nu ska den tydligen ha daimglass och kladdiga biskvier! Jodå. Och det enda jag får tillbaka är ett sjukt illamående (omöjligt att föreställa sig hur vidrigt), gaser i magen och en trötthet som skulle kunna klubba en elefant any time. Tack så mycket. Fast det börjar faktiskt bli lite bättre nu (ta i trä...). Ibland mår jag bra i flera timmar i sträck, och jag börjar till och med längta efter lite närhet och mys emellanåt. Jag behöver inte längre sitta fryst i samma ställning för att undvika självmordstankar eller risk för kaskadkräkningar. Inte lika ofta i alla fall. Hm. Allt är förstås relativt.

Börjar tänka framåt och längta, fast jag vet inte om det är riktigt tillåtet än. Grubblar också en del över hur livet kommer att bli. Hur jag och flickvännen kommer att förändras och vad som kommer att hända med vårt förhållande. Och herregud, min kropp, vad kommer att hända med den? Kan inte låta bli att oroa mig för det också. Tänk om jag får hemorrojder, hängbröst och sladdrig mage? Kommer hon att vilja vara med mig då? Våndas också över hur det ska bli när jag inte längre kan träna som jag är van. Mycket identitet i det. Det är mitt knark som jag behöver för att vara människa liksom. Oh well, den som lever får se hur det blir. Nu ska jag skura golvet och färga håret. Har en timme på mig innan sonen ska hämtas från fritids. Tidsoptimist? Neee....