Om bara tiden kunde räcka till, eller åtminstone fördelas lite annorlunda. Jag vill ju så mycket...

Jag oroar mig. Vet inte om det beror på de virvlande hormonerna eller på det mörka som har en egen liten hörna i mig. Tycker hur som helst inte om det. Inte nu. Känner mig dålig. Är dålig. En dålig sambo, dålig student, dålig mamma. Då-lig. Får inget vettigt gjort. Är bara trött och trött på ett sätt som jag inte kan sätta mig över just nu. Jag har inget att ge, trots att jag så gärna vill, för jag orkar inte. Vill helst bara sova. Hela tiden. Och jag är så satans rädd för att Hon ska dra. Känslomässigt eller fysiskt med väskor och allt. Båda vore lika illa. Älskar Henne så mycket, men fixar inte att visa det tillräckligt för kroppen däckar innan jag ens hinner tänka tanken. Vet inte riktigt hur jag ska hantera det och det gör mig grinig och ännu tröttare. Börjar dessutom få tillbaka den irriterade tonen i rösten när jag pratar med sonen, och orkar inte göra det jag ska på min praktik. Jag är verkligen kass just nu. Jag hoppas att det går över snart. Eller är det det här som är vardag?

Och så har ännu en psykiskt sjuk man (hur kommer det sig att det nästan alltid är män?) släckt livet för en liten åttaåring och förmodligen också för resten av hans familj. Tingsrätten ansåg att det inte fanns någon som helst risk för att han skulle begå nya brott och släppte helt enkelt ut honom från psyket. Okeeej... borde de kanske ha kollat med hans anhöriga innan de tog sitt beslut? Nä, varför det? De höll ju tydligen inte med. Och förra veckan kontaktade de psykiatrin igen eftersom de var oroliga över att han förändrats så mycket den sista tiden, men ingen tog dem på allvar. Såklart. Och nu är en åttaåring död. Fy fan. Den här världen är verkligen galen.

Muppen härjar i alla fall vidare. So far. Magontet som har trakasserat mig de senaste dagarna känns lite bättre idag. Tack för det, började nästan bli orolig. Men det är nog som det ska vara. Den kanske helt enkelt bara kräver sitt utrymme just nu. Såg en bild i Lennart Nilssons bok "Livet" igår och insåg det häftiga att den faktiskt börjar se ut som en liten människa nu. Den är typ klar, trots att den bara är runt sju centimeter. Det enda den ska göra är att växa på sig. Damn vad coolt! Det börjar sjunka in och jag längtar efter att få veta om det är en kill- eller tjejmupp vi ska tampas med framöver.