Tiden

Det är någonting med mig och tiden. Vi går inte riktigt ihop. Jag förstår inte var den tar vägen och kan inte för mitt liv begripa hur man gör för att hinna med allt man vill och behöver göra. Handlar det om planering, tro? Kan ingen snälla säga mig hur man gör för jag verkar inte ha förmågan. Hur hinner man jobba, plugga, ta hand om barn, vårda förhållandet, träffa vänner, träna och samtidigt få den livsnödvändiga egotiden? Är det så illa att man måste prioritera bort något, eller går det att få ihop det hela? Jag menar, i ett samhälle där man måste jobba åtta obarmhärtiga timmar om dagen för att få ekonomin att gå ihop, där tioåringarna överöses med läxor och föräldrarna måste springa på möten och happenings hela tiden - är det ens möjligt att få till den där egotiden om man dessutom har flickvän och andra vänner som man också vill hinna träffa? Jag tror inte att vi är menade att leva så här. Vi stoppar in maten i micron, fixar tevattnet med vattenkokaren, powernappar, smsar och surfar med det snabbaste bredbandet för att slippa vänta de millisekundrar det annars skulle ta för sl:s reseplanerare att räkna ut den minst tidskrävande resvägen till vart vi nu ska. Vi gör det för att spara tid - men var tar den där tiden vägen? Jag önskar att jag fick några extra dygn mellan onsdag och fredag där jag kunde göra precis allt det där jag aldrig hinner med annars. Jag önskar att det fanns lite mer utrymme för att bara vara...

Muppen har nu växt sig så pass stor att jag inte kan ha mina vanliga byxor längre. I morse när jag försökte få på mig brallorna fick jag inte igen knappen. Insåg att något måste göras och kastade mig ut i slutrean, men det enda jag kom hem med var ett lass med tröjor. Töjbara. Antar att jag får ha knappet öppen ett tag till.