Pannkaksstrul

Men för faan. Äggen är slut och jag har redan gjort resten av pannkakssmeten.

(jävlars skitoflyt)

Så vad gör jag? Rotar fram Bonniers stora, slår upp receptet på fraspannkakor och börjar röra ihop nya ingredienser i en ny bunke. Jag menar, frasvåfflor kan ju göras utan ägg då borde det rimligtvis vara samma lika med fraspannkakor. Men nähejdå. När jag börjar närma mig slutet på listan visar det sig att det ska vara äggjävlar i den smeten också! Jag inser förstås att jag borde ha läst igenom receptet ordentligt innan jag började hälla ihop grejerna, men jag trodde faktiskt att det var samma sak.

Okej. Klockan börjar närma sig halv två och sonen är hungrig. Jag har lovat honom pannkakor så nu ska han banne mig få det också. Fixar om den första smeten (som är gjord på hälften vetemjöl och hälften grahamsmjöl, för nyttighetens skull) till frasvåffelsmet och tänker att det kanske kan funka att hälla den i stekpannan istället för i våffeljärnet... Det gjorde det inte.

Faaan. Hur svårt ska det egentligen behöva vara? Tålamodet är slut och båda smetarna åker i avloppet. Ny smet. Frasvåffelsmet på vetemjöl. Varsågod min son, lunchen är serverad. Säger du ett endaste knyst om att det inte är pannkakor åker både du och våffelhögen ut i regnet för resten av dagen.

Idag är Mamman trött och irriterad.

Sköna Hälsingland

Nej. Det ska inte vara så här. Skjutsa, fixa, greja, stöka och inget som helst utrymme för lugn och reflektion. Ingen energi kvar när dagen är slut, what so ever. Jag vill säga upp mig som människa. Bli ett träd kanske. Hur orkar folk?

Sammanbrottet var nära förra veckan, men efter en fullkomligt livsnödvändig semesterhelg är energilagret lite mera påfyllt. Jag och sonen hälsade på vårt Hälsingland, och Fru tog med sig Bebis till sina hemtrakter ytterligare några mil norröver. Två hela dagars kravlös lyxtillvaro med hyrfilmer, slappt tv-tittande (så länge och högt vi ville), godismoffel, shopping, bokläsning (hallelujah för Stieg Larsson) och lata mornar. Att bara kunna dricka en kopp kaffe i lugn och ro är ovärderligt nu för tiden (no fence Bebis, men livets goda är inte lika självklart längre), och att få skratta och umgås tillsammans med sonen på det sättet var mysigt och viktigt. Fru däremot, fick inte så mycket vila, men dock några dagars efterlängtad kvalitetstid tillsammans med Bebis och möjligheten att frossa bland minnen i saknad miljö. Mycket bra på alla sätt, och Bebis skötte sig exemplariskt trots alla nya intryck och chockavslutad nattamning.

Att vara hemma igen är lite av ett trauma. Jag har saknat Fru och Bebis, men att vara tillbaka i vardagslivets hysteriska rush får mig att vilja gråta alternativt dra igång en revolution mot den förbannade stressen och hetsen. Något måste definitivt göras för så här kan jag inte ha det. Det är inte människovärdigt. Bättre planering och nytt synsätt är ett måste.

Bitterhet och suddiga konturer

Tog på mig offerkoftan i morse då jag insåg att universum verkar ha valt ut just mig som sitt terrorbyte i något slags illvilligt försök att visa mig exakt hur tungrott och typiskt livet kan vara. Bebis har bestämt sig för att klockan fem (sex om vi har tur) är en bra tid att vakna om mornarna, oavsett hur lite hon har sovit på natten, vilket i sin tur har förvandlat mig till en osympatisk bitch utan något som helst tålamod. I natt skrek jag åt henne och minsta lilla motgång får mig att vilja gråta, alternativt slå någon på käften. Och så var det halsen. Vi ska ju resa bort, Fru, Bebis, jag och son. Energidepåerna är tömda och behöver fyllas på med frisk lantluft, mys och bra människor. En bra plan. Men i morse vaknade jag med halsont och fortsätter det som det brukar är dyngförkylningen ett faktum just på fredag när vi ska åka. Hur typiskt kan det egentligen bli?

Blärk. Ibland blir jag så satans trött på mig själv. Om jag bara inte var så överjävligt t r å k i g. Jag lever inne i mitt eget huvud där saker och ting är hyfsat färgstarka, intressanta och sådär lagom skruvade, men på utsidan är jag något helt annat. Platt, trist och trött. Jag vill så mycket som det aldrig blir något av, och jag önskar alltid att jag var coolare, smartare och snabbare än jag egentligen är. Skulle behöva en rejäl omskakning så att jag rycker upp mig och blir som folk, men fan vet om ens det skulle hjälpa. Min självbild är inte den mest befästa just nu. Konturerna är suddiga och själen vet inte om den tillhör himlen, havet eller någon mörk håla under marken. Det skulle vara intressant att låna dina ögon en stund, för att se mig. Är jag den jag vill vara, eller är jag bara en patetisk prettobrud som försöker leka insiktsfull och tror att jag har något att bidra med till den här världen? Jag önskar att jag visste.

Guldkorn

Vissa dagar känner jag mig så otroligt tacksam över alla guldkorn som finns i mitt liv. Några har funnits där länge, andra har dykt upp lite eftersom när jag har behövt dem som mest. En del stannar kvar, andra försvinner lika hastigt som de kom när tiden väl är inne för det. Hur som helst så gör de skillnad, och jag vet inte var eller vad jag hade varit utan dem. Vilken tur att jag inte missade dem, det är ju så lätt hänt. Jag önskar bara att de visste hur mycket de betyder. Jag försöker berätta, men jag tror inte att jag gör det tillräckligt ofta eller tydligt nog. Det är knappt jag kan sätta ord på det själv, men känslan är stor. Det finns hopp trots allt.

Dagens nyckelord; jobbstrul och jobbtankar, vänner, kärlek, spagetti och smaklös köttfärssås, spontanitet, stora och små barn, Brie, tröttkoma, Melodifestival.

Rutiner och storbarnsfötter

Vi har börjat få rutiner. Väldigt små och vardagliga, men ändå. Sju månader igår. Sedan Bebis kom. Så lång tid har det tagit att skapa och befästa värdsliga rutiner som att kliva upp på morgonen, laga och förhoppningsvis äta frukost, mata Beibis, skjutsa sonen till skolan, hem igen, leka med Ingebä och de andra speldosorna, bädda sängar, fixa med tvätten eller dammsuga, kasta ut katterna, dansa några varv till Winnerbäck eller Dolly och sedan sova igen. Så ser det ut. I princip varje morgon.
Det låter simpelt, men mammalivet är komplext. Det händer inte så mycket om dagarna, höjdpunkten är en fika på Wayne's eller ett besök på BVC, men varje liten grej är ett helt projekt när man ska passa in sov- och mattider och komma ihåg alla prylar man måste ha med sig. Att bara hinna ta en dusch eller en kopp kaffe kräver noggrann planering. Samtidigt händer det helt ofattbart mycket med Bebis. Hon har storbarnsfötter nu, en och en halv tand, nästan en frisyr och så kan hon sitta och hasa sig fram i gåstolen. Jag har ingen aning om när det hände men hon är en riktig liten människa nu, en cool brud liksom. Damn, snart är det dagisdags, men det vill jag inte ens tänka på.

I övrigt drömmer jag vidare om fotografering och andra kreativa sysselsättningar, oroar mig för min trötta fru (något står inte rätt till där), ser fram emot lördagens melodifestivaldeltävling, knaprar nötter, förbannar katterna, kollar på Ellen, stör mig på att vi inte har någon choklad hemma, undviker att ringa viktiga samtal och våndas inför utvecklingssamtal i sonens skola. Det är torsdag, imorgon är det fredag.

Det blir vad man gör det till

Lagen om alltings jävlighet har drabbat oss den här helgen. Feber har härjat i huset, förmodligen tredagarsvarianten för Bebis. Vad min fru har åkt på vet jag inte men bra mår hon i alla fall inte. Den totala sömnlösheten är ett faktum igen och jag som skulle ha jobbat för första gången på närmare ett år var tvungen att ringa och ställa in. Det går inte att jobba när alla är sjuka och man inte har sovit mer än en ett par hela timmar på två dygn. Det är åtminstone inte värt det, varken pengamässigt eller energimässigt. Insåg plötsligt att livet är en enda stor mental träningsarena. Vad jag än gör och vad som än händer så måste jag handskas med mina hjärnspöken och väga känslor och tankar mot varandra för att komma fram till ett uthärdligt sätt att se på saken. Att bota dålighetskänslor och smygande bitterhet över situationen kräver aktiva ansträngningar som inte alltid är så lätta att skaka fram. En del av mig begriper att jag inte kommer att bli hatad för att jag sjukanmäler mig från ett jobb, och att folk förmodligen inte ens tänker på det när dagen väl har startat, men jag avskyr att känna mig som en svikare som smiter från sin plikt. Känslan är djupt rotad och jag får jobba hårt för att inte låta den ta över. Vem vet, det kanske var ödet som gjorde att jag inte kunde jobba just den dagen. Det kanske fanns ett skäl till att allt jävlades just då. Så kan det faktiskt vara. Eller inte. Hur som helst så är tanken självteraperande så det är så jag får försöka se det.

Att vara tillåtande mot varandra är viktigt, särskilt när livet är lite extra tungrott. Millimeterrättvisa är ändå omöjlig att åstadkomma (bättre att en mamma får sova/träna/whatever än att ingen mamma får det) så den tanken är bara att lägga ned, annars blir man bitter. Jag tror att det jämnar ut sig i slutänden i alla fall.

Puckodimma

Jag kan inte påstå att jag är stolt över mitt bloggande just nu. Den tid då jag hade något vettigt att förmedla verkar vara förbi, och de snitsiga ordlekarna sitter långt inne just nu. Jag vet inte om det är jag som har tappat förmågan eller om det beror på att livet är så fyllt av praktiskt bebisgöra att det inte finns plats för några djupare analyser längre. Hur som helst så är det tråkigt och jag önskar att jag kunde hitta orden för det jag verkligen skulle vilja säga. Det har liksom alltid varit min grej, men nu vet jag inte längre vad som är det. Jag känner mig ytlig och okreativ och skulle behöva kickstartas om för att få tillbaka lite glöd och energi igen. Samtidigt är det skönt att inte tänka så förbannat mycket hela tiden, och lulla sig igenom dagarna i en hyfsat jämntjock puckodimma som varken kräven socialitet eller smarta reflektioner. Totalt oinspirerande i längden, men ändå, ibland kanske det helt enkelt måste få vara så.

Bebis har feber och jag gör mitt bästa för att få henne att må bättre. Hela huset är besudlat av katthår och alla möjliga sorters smulor så egentligen skulle jag behöva dammsuga, men jag väljer att ignorera det idag (sug på den du, hypomanjävel!). Istället ligger jag bredvid Bebis på sängen och tittar på den lilaskimrande gardinen och kan inte låta bli att fascineras över vilken cool liten människa hon har hunnit bli. Jag kan inte påstå att jag känner hennes själ än, men hennes person uppfyller mig totalt. Hennes fjuniga fräs, små svettiga tår och tandlösa leende (nåja, nästan i alla fall) - jag är kär.