Det blir vad man gör det till

Lagen om alltings jävlighet har drabbat oss den här helgen. Feber har härjat i huset, förmodligen tredagarsvarianten för Bebis. Vad min fru har åkt på vet jag inte men bra mår hon i alla fall inte. Den totala sömnlösheten är ett faktum igen och jag som skulle ha jobbat för första gången på närmare ett år var tvungen att ringa och ställa in. Det går inte att jobba när alla är sjuka och man inte har sovit mer än en ett par hela timmar på två dygn. Det är åtminstone inte värt det, varken pengamässigt eller energimässigt. Insåg plötsligt att livet är en enda stor mental träningsarena. Vad jag än gör och vad som än händer så måste jag handskas med mina hjärnspöken och väga känslor och tankar mot varandra för att komma fram till ett uthärdligt sätt att se på saken. Att bota dålighetskänslor och smygande bitterhet över situationen kräver aktiva ansträngningar som inte alltid är så lätta att skaka fram. En del av mig begriper att jag inte kommer att bli hatad för att jag sjukanmäler mig från ett jobb, och att folk förmodligen inte ens tänker på det när dagen väl har startat, men jag avskyr att känna mig som en svikare som smiter från sin plikt. Känslan är djupt rotad och jag får jobba hårt för att inte låta den ta över. Vem vet, det kanske var ödet som gjorde att jag inte kunde jobba just den dagen. Det kanske fanns ett skäl till att allt jävlades just då. Så kan det faktiskt vara. Eller inte. Hur som helst så är tanken självteraperande så det är så jag får försöka se det.

Att vara tillåtande mot varandra är viktigt, särskilt när livet är lite extra tungrott. Millimeterrättvisa är ändå omöjlig att åstadkomma (bättre att en mamma får sova/träna/whatever än att ingen mamma får det) så den tanken är bara att lägga ned, annars blir man bitter. Jag tror att det jämnar ut sig i slutänden i alla fall.