Bitterhet och suddiga konturer

Tog på mig offerkoftan i morse då jag insåg att universum verkar ha valt ut just mig som sitt terrorbyte i något slags illvilligt försök att visa mig exakt hur tungrott och typiskt livet kan vara. Bebis har bestämt sig för att klockan fem (sex om vi har tur) är en bra tid att vakna om mornarna, oavsett hur lite hon har sovit på natten, vilket i sin tur har förvandlat mig till en osympatisk bitch utan något som helst tålamod. I natt skrek jag åt henne och minsta lilla motgång får mig att vilja gråta, alternativt slå någon på käften. Och så var det halsen. Vi ska ju resa bort, Fru, Bebis, jag och son. Energidepåerna är tömda och behöver fyllas på med frisk lantluft, mys och bra människor. En bra plan. Men i morse vaknade jag med halsont och fortsätter det som det brukar är dyngförkylningen ett faktum just på fredag när vi ska åka. Hur typiskt kan det egentligen bli?

Blärk. Ibland blir jag så satans trött på mig själv. Om jag bara inte var så överjävligt t r å k i g. Jag lever inne i mitt eget huvud där saker och ting är hyfsat färgstarka, intressanta och sådär lagom skruvade, men på utsidan är jag något helt annat. Platt, trist och trött. Jag vill så mycket som det aldrig blir något av, och jag önskar alltid att jag var coolare, smartare och snabbare än jag egentligen är. Skulle behöva en rejäl omskakning så att jag rycker upp mig och blir som folk, men fan vet om ens det skulle hjälpa. Min självbild är inte den mest befästa just nu. Konturerna är suddiga och själen vet inte om den tillhör himlen, havet eller någon mörk håla under marken. Det skulle vara intressant att låna dina ögon en stund, för att se mig. Är jag den jag vill vara, eller är jag bara en patetisk prettobrud som försöker leka insiktsfull och tror att jag har något att bidra med till den här världen? Jag önskar att jag visste.