Nej. Det ska inte vara så här. Skjutsa, fixa, greja, stöka och inget som helst utrymme för lugn och reflektion. Ingen energi kvar när dagen är slut, what so ever. Jag vill säga upp mig som människa. Bli ett träd kanske. Hur orkar folk?
Sammanbrottet var nära förra veckan, men efter en fullkomligt livsnödvändig semesterhelg är energilagret lite mera påfyllt. Jag och sonen hälsade på vårt Hälsingland, och Fru tog med sig Bebis till sina hemtrakter ytterligare några mil norröver. Två hela dagars kravlös lyxtillvaro med hyrfilmer, slappt tv-tittande (så länge och högt vi ville), godismoffel, shopping, bokläsning (hallelujah för Stieg Larsson) och lata mornar. Att bara kunna dricka en kopp kaffe i lugn och ro är ovärderligt nu för tiden (no fence Bebis, men livets goda är inte lika självklart längre), och att få skratta och umgås tillsammans med sonen på det sättet var mysigt och viktigt. Fru däremot, fick inte så mycket vila, men dock några dagars efterlängtad kvalitetstid tillsammans med Bebis och möjligheten att frossa bland minnen i saknad miljö. Mycket bra på alla sätt, och Bebis skötte sig exemplariskt trots alla nya intryck och chockavslutad nattamning.
Att vara hemma igen är lite av ett trauma. Jag har saknat Fru och Bebis, men att vara tillbaka i vardagslivets hysteriska rush får mig att vilja gråta alternativt dra igång en revolution mot den förbannade stressen och hetsen. Något måste definitivt göras för så här kan jag inte ha det. Det är inte människovärdigt. Bättre planering och nytt synsätt är ett måste.
No comments:
Post a Comment