Identitetskris - terapeut sökes

Identitet. Svårgreppad grej det där. Mycket av min sitter i mitt tränande och min ledarroll. Jag är en Friskis & Svettis-brud, och även om jag är en relativt liten människa så är jag stark och vältränad. Eller, jag har i alla fall varit det. Fram till nu. Nu är jag mest bara gravid med kondition och styrka som en 80-åring och uppluckrade höfter som inte tillåter stora kliv åt sidan. Helt värdelös. Leder mitt sista pass ikväll och inser att jag är stördare än jag trott. Vill bara gråta när jag tänker på det, eller tjura som en treåring - jag kan visst vara ledare ett tag till! Jag vill, jag vill! Duh. Men jag antar att det bara är att gilla läget, jag är inte tjugotre längre, som jag var förra gången jag var gravid. Muppen i magen och hälsan är det viktigaste just nu. Så är det förstås. Och nu har den till och med börjat sparka och möksa runt på ett ytterst alien-aktikgt sätt där inne. Frågan är bara vem jag blir nu? Utan min träning.

Brutalt uppvaknande ur glasbubbelvärld.

Oh yes, nu är jag vaken igen. Lite oroligare, lite lägre och lite mer utanför mig själv än jag varit den sista tiden. Att vara tre om ett barn är inte helt lätt. Jag har hållit mig rätt mycket på plussidan och tagit den för given, men inser att det nog är krångligare än så. Det finns rätt många minus också. I alla fall känslomässiga. Inte så mycket för mig, men väl för Henne. Och det förstår jag. Vi skaffar ett barn tillsammans med en man som jag har en historia med, men inte hon. För mig är det så självklart att det är jag, hon och muppen, och att pappan bara är en bonus vid sidan av. Men för henne är han snarare ett biologiskt och känslomässigt hot som hon har svårt att deala med. Ett större problem än jag har förstått. Det gör mig sorgsen att hon inte vill prata om det. Och lite arg, för hur ska jag kunna veta vad hon tänker när hon inte berättar? Och så blir jag rädd. Tänk om hon inte kan ta till sig muppen bara för att hon inte har ett papper på att den är hennes. Och hur blir det om det tar ett år eller två innan alla papper är klara? Är rädd att hon börjar ångra sig nu när det är för sent. Vad gör vi då?
Jag kanske har varit naiv i min känsla att allt kommer att ordna sig när muppen väl är här. Och kanske också i min tanke att vi är ett litet coolt föräldrateam som längtar efter samma sak, men bara på lite olika sätt. Det är klart att det är svårare för henne. Och det är klart att det hade varit enklare om det bara hade varit hon, jag och muppen. Men nu är det så här, och vad är det som säger att det enkla, traditionella alltid är det bästa? Vi kanske kommer att få ut någonting stort av det här som inte många andra får. Om vi bara är öppna för det och inte låter omvärlden tära sönder oss med sina dömande åsikter. Jag tror på det här. Önskar bara att hon var lika säker. Älskar henne och vårt liv och vill inte att hon ska vara ledsen och förvirrad. Vi ska ju ha en liten mupp ihop.

Inspirationsbrist, sjukdom och litet bultande hjärta

Det är typiskt mig. Har massor med skrivlust och goda intentioner, men får tamejfan inte till tiden eller orken att göra något vettigt av det. Inspiration är en av mina största bristvaror just nu. För det krävs gott om tid och utrymme för eftertanke, och det har jag helt enkelt inte. Är dessutom sjuk - hostar nästan sönder halsen och får svårt att andas om jag rör mig längre sträckor än från soffan till skrivbordsstolen. Det är riktigt dålig tajming, särskilt med tanke på att jag just nu är ute på praktik och bara har fyra veckor på mig att visa vilken oerhört kompetent och omvårdnadsbriljant sjuksköterska jag håller på att bli. Skönt däremot att slippa festa/bonda med fyra journalistbrats (mitt fördomsfulla antagande) som jag inte känner mer än via jobbmejlen och telefonen. Föredrar hemmets trygga vrå just nu.

Muppen lever i alla fall och det är bra att veta. Tvinga till mig ett besök hos MVC häromdagen, trots att jag har en tid i mitten på mars, och fick lyssna på hjärtslagen för första gången. 150 raska slag i minuten. Bra så. Då kan jag släppa lite av den gnagande oron som jag går och släpar runt på. I alla fall ett tag. 15 veckor, snart 16. Det går undan trots allt.