Brutalt uppvaknande ur glasbubbelvärld.

Oh yes, nu är jag vaken igen. Lite oroligare, lite lägre och lite mer utanför mig själv än jag varit den sista tiden. Att vara tre om ett barn är inte helt lätt. Jag har hållit mig rätt mycket på plussidan och tagit den för given, men inser att det nog är krångligare än så. Det finns rätt många minus också. I alla fall känslomässiga. Inte så mycket för mig, men väl för Henne. Och det förstår jag. Vi skaffar ett barn tillsammans med en man som jag har en historia med, men inte hon. För mig är det så självklart att det är jag, hon och muppen, och att pappan bara är en bonus vid sidan av. Men för henne är han snarare ett biologiskt och känslomässigt hot som hon har svårt att deala med. Ett större problem än jag har förstått. Det gör mig sorgsen att hon inte vill prata om det. Och lite arg, för hur ska jag kunna veta vad hon tänker när hon inte berättar? Och så blir jag rädd. Tänk om hon inte kan ta till sig muppen bara för att hon inte har ett papper på att den är hennes. Och hur blir det om det tar ett år eller två innan alla papper är klara? Är rädd att hon börjar ångra sig nu när det är för sent. Vad gör vi då?
Jag kanske har varit naiv i min känsla att allt kommer att ordna sig när muppen väl är här. Och kanske också i min tanke att vi är ett litet coolt föräldrateam som längtar efter samma sak, men bara på lite olika sätt. Det är klart att det är svårare för henne. Och det är klart att det hade varit enklare om det bara hade varit hon, jag och muppen. Men nu är det så här, och vad är det som säger att det enkla, traditionella alltid är det bästa? Vi kanske kommer att få ut någonting stort av det här som inte många andra får. Om vi bara är öppna för det och inte låter omvärlden tära sönder oss med sina dömande åsikter. Jag tror på det här. Önskar bara att hon var lika säker. Älskar henne och vårt liv och vill inte att hon ska vara ledsen och förvirrad. Vi ska ju ha en liten mupp ihop.