Inspiration och byråkratihelvete

Idag har jag suttit på en sten i solen och druckit kaffe ur en termos medan Bebis sov i vagnen. Inte. Men jag skulle kunna ha gjort det. Det går ju faktiskt att skapa sina egna små guldstunder, det gäller bara att ta vara på möjligheterna. Tanken är att jag ska försöka bli bättre på det. Alltså; kaffe i termos nästa gång jag tar en promenad i fint väder.

Helgen som var gick i samma anda. Nödvändig energipåfyllnad med hotstone-massage, bastubad och lyxig tryffel med kanelsmak. Som vi behövde det. Det kostade visserligen dryga tusenlappen och var inte helt lätt att koppla bort Bebis, men det var absolut värt alltihop. Jag önskar bara att vi hade möjlighet att unna oss det varje månad. Kroppen och själen skulle behöva det. Men ett meditationsaltare i sovrummet är på gång, och ljus och scrubkräm ska inhandlas till duschen så att den som vill kan ha sitt eget budgetspa när andan faller på. Inspirationen är tillbaka.

Och så har vi varit och plåtat oss inför kommande föräldratidningsartikel i en trägolvsbelagd fotostudio på söder. Fotografen var befriande flummig och jag önskar med stor avundsjuka att jag hade hans jobb. Tänk att få pyssla med något man brinner för, och dessutom få betalt för det. Jag fattar att man måste slita rätt hårt för att få sin egen söderstudio, men ändå - drömtillvaro.

Dagens post innehöll ett helt lass med byråkrati som jag inte vet om jag ska skratta eller gråta åt. Vad är det för samhälle vi lever i egentligen? Vi är fast i ett helt befängt system med blanketter som ska fyllas i för att kunna fylla i nästa blankett som ska ligga till grund för nästa blankett som ska styrka nästa… Det enklaste lilla myndighetsärende försvåras in i absurdum och till slut har man glömt bort vad det egentligen var man ville, eller så skiter man i alltihop innan man ens har börjat. Varför kan man inte bara göra livet lite enklare för folk istället? Det är nog svårt som det är. Vi behöver inte CSN:s idiotregler eller Försäkringskassans kärringar. Och jag vill inte behöva välja mellan trettioåtta olika pensionsfonder – visa mig en som är bra bara så tar jag den. För bövelen!

Kan ingen bara skjuta kråkorna?

Det finns några saker man borde göra något åt…

* Att kliva upp ur sängen och rumpbuffa flera gånger varje natt är ren terror – någon genforskare borde satsa på att fixa fram bebisar som fattar det här med sömn.

* Kråkor som kraxar när bebisar sover borde skjutas. Punkt.

* De som låter det gå fler än tre signaler när de ringer till folk som har sovande bebisar hemma borde få ett straff.

* Någon borde uppfinna en telefon som bara ringer två gånger per dag. Max.

* Diskmaskiner som piper när de är klara och väcker sovande bebisar borde bytas ut till mer tystgående varianter.

* Katter som jamar utanför fönstret där bebisen sover borde skickas på dressyrkurs. Minst.

Så.

Det enda jag vill är ju att få sova!

Andlighet och injektioner

Påfrestningar tär olika mycket på olika personer. Jag tror att jag klarar rätt mycket, men frågan är om inte min psykiska sköld ställer till det lite för den fysiska. Ibland känns det som att kroppen håller på att ätas upp inifrån. Av stress. Av ångest. Av grubbeltankar. Av sådant som verkligen inte är hälsosamt i för stora doser.
Livet rusar fram så fort och jag önskar att dagarna inte kändes så tomma när de i själva verket är relativt proppfulla. Jag vill kunna ta vara på nuet, men hänger inte riktigt med. Sonen har blivit elva och Bebis snart sju månader – när hände det och varför har jag inte njutit tillräckligt mycket av det? Varenda sekund är ju värdefull, men dagarna är fyllda med praktiska hållpunkter som tar död på det mesta av grundkänslan. Eller är det bara så att jag inte kan återskapa ögonblickskänslorna när jag tänker tillbaka?
Jag vet att livet inte bara kan bestå av guldstunder, men jag saknar andligheten. Jag saknar givande fikastunder med bra människor, stunder i stillhet med musik och tända ljus, halvreligiösa upplevelser vid skog och vatten, rött vin och ostbrickor, brinnande kärlek och glödande utmaningar. Det är ont om kickar just nu och jag skäms för att Bebislyckan inte riktigt räcker. Egentligen är allt jättebra. Jag har precis allt jag vill ha. Två förunderligt fantastiska barn, världens bästa och vackraste fru, ett hus på landet och två galna katter (oh well, dem kunde man kanske skippa). Jag önskar egentligen inget mer. Jag är bara så trött på att vara trött och saknar utvecklande input. Och så har jag PMS.

Ska snart ut i verkligheten igen och göra klart min utbildning. Borde vara spänd och glad över att äntligen få komma ut och göra något annat, men jag är livrädd. V i l l i n t e. Det blir nog bra, men tanken på att leka sjuksyrra igen skrämmer nästan vettet ur mig. Det var ett år sedan jag satte nålar på folk och jag har aldrig gjort en intramuskulär på egen hand. Det kan ju aldrig gå väl.

En hyfsat ovanlig lördag

Igår pratade vi om att det är okej och till och med coolt att vara lite "grabbig" - så länge man inte är flata. Då blir det plötsligt något annat. Så dumt, men det är sånt som gör det svårt att vara öppen och stolt. Jag önskar att jag var modigare, men det är jag inte. Fast jag hade i alla fall på mig det regnbågsfärgade "komma-ut-svettbandet" när jag tränade sist. Ett litet statement för mig själv om inte annat.

Dagens informationsträff inför sonens skolval till sexan kändes hoppfull men fick mig att minnas läskiga saker som vår finsktalande slöjdlärare Paul som hängde upp bråkiga barn på klädkrokarna, den inbakade torsken vi skulle göra på hemkunskapen, och den lila ordlistan från 1971 där ordet bolsjevik betyder "kommunistisk arbetare"...

På Kungsholmen finns ett café som heter Ilcaffé. Mycket god latte, men onödigt kladdiga bullar på det stället. Fina vännen berättade om sin handledarkurs där hon får lära sig att ta vara på det positiva istället för att fokusera på det negativa, och att problemet ofta ligger hos en själv. Själv njöt jag av att få komma in till stan en stund och konstaterade att det är bättre att försöka se ett beteende utifrån situationen, istället för att göra det till ett allmänt faktum. Han är inte dum, han gjorde bara en dum sak därför att han inte kunde annat i just den situationen. Men han måste förstås ändå stå för sina handlingar. Så.

Frun är ute och dricker vitt vin, och damn vad det blåser ute. Mofflar Brie och eldar i fejkkaminen för att hålla värmen och hoppas att Bebis inte ska vakna fler gånger den här kvarten. Hon har börjat krångla på nätterna igen och jag måste tänka på fyrkantens alla sidor för att inte förlora mig i grubbel. Det var gratiskuratorn som tipsade om det, men det funkar sådär om jag ska vara ärlig.

Sömnlös igen

Vaknade i morse med en tung sorgsenhet i hela kroppen. Det har varit en sådan där sömnlös natt igen. Den korta stund jag sov drömde jag att jag varit utsatt för något slags övergrepp och att folk sa åt mig att det inte var någon idé att berätta, att jag skulle lägga det bakom mig och gå vidare. Jag drömmer sånt ibland, vet inte varför. Den här gången kanske det berodde på att vi pratade om det där äcklet Tito B igår. Fy fan, jag hoppas verkligen att de sätter dit honom
h å r t. Vad är det med män egentligen? Hur kan de tro att de har rätten? Jag förstår det bara inte…

En av utmaningarna i att ha en son är att se till så att han blir en av de där bättre männen som det faktisk finns några stycken av, trots att man undrar ibland. Men det är fanimej inte lätt. Influenserna strömmar in från alla håll, så det hänger inte bara på mig. Han ska börja sexan i höst och jag har stor vånda. Det är dags att välja skola och jag har ingen aning om hur jag ska tänka. Ska vi försöka slå knut på oss själva så att han kan gå tillsammans med sina kompisar trots att vi bor alldeles för långt bort? Ska vi välja en skola som ligger närmare, men där han inte känner en enda kotte? Eller ska vi satsa på en musikklass i den ”mångkulturella skolan med de många duktiga och erfarna lärarna” ? Det känns som att valet är helt avgörande för hur det kommer att gå för honom. Han är inte riktigt som alla andra och jag vet inte… vad händer om vi väljer fel?

Det är inte farligt att bli blöt i håret

Idag har jag varit ute och promenerat i regnet. Det var faktiskt riktigt skönt. Jag tänker så många intressanta tankar när jag är ute och går. Förutom allt annat kom jag på två bra grejer; det är inte farligt att bli blöt i håret, och det gör inget om man får lite hästskit under skorna. Håret går att fixa (om man tycker att det är viktigt), och skorna går att tvätta (och det kan ju vara bra).
För övrigt tycker jag om doften från brinnande kaminer, och sjöar och hav gör att jag känner mig närmare mig själv. Bebis däremot, föredrar gröt framför kycklingpuré, sonen gillar mest att skjuta ihjäl folk på datorn, och min fru skulle helst av allt vilja vara en tyst sten i en mossig stenmur. Vad katterna vill är det nog ingen som vet.

Har jag glömt hur man sover?

Något har hänt. Jag vågar knappt uttala orden, men Bebis har sovit i sin egen säng flera nätter i rad och bara vaknat 2-4 gånger för att rumpbuffas eller äta. Och vi har INTE konsulterat BUP. Det är en helomvändning jämfört med hur vi har haft det de senaste månaderna, och om det verkligen är en trend som tänker hålla i sig är det nästan läge att korka upp champagnen. Dessvärre kan jag inte sova i alla fall. Natten till idag var hemsk. Kroppen däckade i ett litet kvidande i samma sekund som jag la ned huvudet på kudden, men hjärnan fortsatte på högvarv ända till klockan fyra på morgonen. Så idiotiskt. Det kan bero på att jag ägnade kvällen åt att dirigera 160 personer över ett jympagolv i 240 knyck för första gången på nästan ett år. Det är svårt att varva ned efter en sådan flygtur. Men det kan också vara så att jag faktiskt har glömt hur man gör. I värsta fall. Tankarna snurrade hit och dit och minsta suck från Bebis drog igång högsta rumpklapparberedskapen direkt. Det hjälpte inte ens att byta rum. Jag hoppas att det blir bättre i natt. Fru, Bebis och son sover redan men jag har recenserat barnspel hela dagen och behöver lite tid i tystheten innan jag kan gå och lägga mig. Det här med prioriteringar är svårt...

Helgen har för övrigt varit ovanligt hektisk. Egentligen inte på något dåligt sätt, men det tar på krafterna att vara social två dagar i sträck. Två födelsedagar har firats; mammas 60-årsdag med discolimo till dyr restaurang, och brorsans 25-årsdag med tacos och tårta framför MTV Music awards. Frus syster har varit här och vaktat Bebis, och bästa vännen kom hit och bjöd på en sen pizzalunch. Många trevliga grejer på en och samma helg, men som sagt, hektiskt.

Dagarna kommer och går, och jag gör mitt bästa för att hänga med. Min mamma tycker att hon har en exotisk familj (brorsan är gift med en chilenska och jag har en fru, haha...), Bebis har fått en tand och till och med lite hår, och jag är faktiskt ganska modig.

Jul och lite sånt

Jahap. De var det. Slut på jul- och nyårsfirande, åter tillbaka till vanligheten. Stressen och hetsen ramlade över oss på ett synnerligen obehagligt sätt i måndags och nu gäller det att försöka få struktur på dagarna igen så att vi inte går under av alla krav och måsten. Jobb, läxor, samtal som ska ringas, grejer som ska fixas - damn, varför kan man inte bara få ta det lite lugnt?

Julen. Att summera de senaste veckorna i detalj är omöjligt så låt oss bara säga att det har varit mycket upp- och nerigt. Den inställda julaftonen ställdes på igen och blev riktigt mysig trots alles. Min förpubertala elvaåring är dock helt ur balans, och det är svårt. Han var det första bästa som hänt mig och jag älskar honom mest av allt, men nu för tiden är han för överjävla jobbig. De trötta nissarna på BUP är inte till så värst mycket hjälp. Jag vet inte hur de tänker, men att sitta och samtala om småsaker en gång varannan månad är inte min uppfattning om vad som får ett urflippat liv på rätt spår igen.
Och så var det Bebis som fortfarande inte sover. Får vi tre timmars sömn per natt är det bra, för allting är väldigt relativt numera. Men förutom att både kroppen och hjärnan börjar brytas ned av den kroniska sömnbristen oroar vi oss över att hon inte ska hinna lära sig det hon ska eftersom hon är så absurt trött om dagarna. BVC-tanten är inte heller till mycket hjälp. Hon säger att vi har en mycket bestämd och envis liten bebis (näääh…) och tycker att vi ska kontakta BUP för att få ordning på sovandet. Duh.
Nåja. Julklapparna blev många och fina och ett dyrt presentkort har hittills gett mig en orange tröja, Bebis en pyamas med glada dinosaurier, elvaåringen en virkad hatt och Frun ett helt lass med nya klassiga kläder. Och så var det förstås det kitchiga värmeelementet som hjälper oss att få bort morgonfrosten från vårt kök – me like! Grannarna å sin tur fick ett nytt Singstar-spel som de har roat sig med halva julen. Jag visste inte att man kunde hålla på och sjunga så länge SÅ fruktansvärt dåligt. Inte en rättvis ton där på andra sidan väggen (läs spånskivan), och då snackar vi hela familjen tondöv. Herregud. Fast det är lite charmigt också att de verkligen inte bryr sig. De har bara kul liksom…

I övrigt meckar jag friskispass igen och på söndag är det den stora återkomsten efter bebisuppehållet. Prestationsångesten härjar vilt och jag fattar inte varför jag utsätter mig för det här. Det är en stor del av mig, men fan alltså…