Jul och lite sånt

Jahap. De var det. Slut på jul- och nyårsfirande, åter tillbaka till vanligheten. Stressen och hetsen ramlade över oss på ett synnerligen obehagligt sätt i måndags och nu gäller det att försöka få struktur på dagarna igen så att vi inte går under av alla krav och måsten. Jobb, läxor, samtal som ska ringas, grejer som ska fixas - damn, varför kan man inte bara få ta det lite lugnt?

Julen. Att summera de senaste veckorna i detalj är omöjligt så låt oss bara säga att det har varit mycket upp- och nerigt. Den inställda julaftonen ställdes på igen och blev riktigt mysig trots alles. Min förpubertala elvaåring är dock helt ur balans, och det är svårt. Han var det första bästa som hänt mig och jag älskar honom mest av allt, men nu för tiden är han för överjävla jobbig. De trötta nissarna på BUP är inte till så värst mycket hjälp. Jag vet inte hur de tänker, men att sitta och samtala om småsaker en gång varannan månad är inte min uppfattning om vad som får ett urflippat liv på rätt spår igen.
Och så var det Bebis som fortfarande inte sover. Får vi tre timmars sömn per natt är det bra, för allting är väldigt relativt numera. Men förutom att både kroppen och hjärnan börjar brytas ned av den kroniska sömnbristen oroar vi oss över att hon inte ska hinna lära sig det hon ska eftersom hon är så absurt trött om dagarna. BVC-tanten är inte heller till mycket hjälp. Hon säger att vi har en mycket bestämd och envis liten bebis (näääh…) och tycker att vi ska kontakta BUP för att få ordning på sovandet. Duh.
Nåja. Julklapparna blev många och fina och ett dyrt presentkort har hittills gett mig en orange tröja, Bebis en pyamas med glada dinosaurier, elvaåringen en virkad hatt och Frun ett helt lass med nya klassiga kläder. Och så var det förstås det kitchiga värmeelementet som hjälper oss att få bort morgonfrosten från vårt kök – me like! Grannarna å sin tur fick ett nytt Singstar-spel som de har roat sig med halva julen. Jag visste inte att man kunde hålla på och sjunga så länge SÅ fruktansvärt dåligt. Inte en rättvis ton där på andra sidan väggen (läs spånskivan), och då snackar vi hela familjen tondöv. Herregud. Fast det är lite charmigt också att de verkligen inte bryr sig. De har bara kul liksom…

I övrigt meckar jag friskispass igen och på söndag är det den stora återkomsten efter bebisuppehållet. Prestationsångesten härjar vilt och jag fattar inte varför jag utsätter mig för det här. Det är en stor del av mig, men fan alltså…