Puckodimma

Jag kan inte påstå att jag är stolt över mitt bloggande just nu. Den tid då jag hade något vettigt att förmedla verkar vara förbi, och de snitsiga ordlekarna sitter långt inne just nu. Jag vet inte om det är jag som har tappat förmågan eller om det beror på att livet är så fyllt av praktiskt bebisgöra att det inte finns plats för några djupare analyser längre. Hur som helst så är det tråkigt och jag önskar att jag kunde hitta orden för det jag verkligen skulle vilja säga. Det har liksom alltid varit min grej, men nu vet jag inte längre vad som är det. Jag känner mig ytlig och okreativ och skulle behöva kickstartas om för att få tillbaka lite glöd och energi igen. Samtidigt är det skönt att inte tänka så förbannat mycket hela tiden, och lulla sig igenom dagarna i en hyfsat jämntjock puckodimma som varken kräven socialitet eller smarta reflektioner. Totalt oinspirerande i längden, men ändå, ibland kanske det helt enkelt måste få vara så.

Bebis har feber och jag gör mitt bästa för att få henne att må bättre. Hela huset är besudlat av katthår och alla möjliga sorters smulor så egentligen skulle jag behöva dammsuga, men jag väljer att ignorera det idag (sug på den du, hypomanjävel!). Istället ligger jag bredvid Bebis på sängen och tittar på den lilaskimrande gardinen och kan inte låta bli att fascineras över vilken cool liten människa hon har hunnit bli. Jag kan inte påstå att jag känner hennes själ än, men hennes person uppfyller mig totalt. Hennes fjuniga fräs, små svettiga tår och tandlösa leende (nåja, nästan i alla fall) - jag är kär.