Att pressmingla på Café opera en torsdagkväll hör inte direkt till min vardag, men gårdagens Pride-ceremoni kändes dum att missa så frun och jag skrapade ihop oss och drog dit. Snacka kulturchock. Det är fascinerande att tänka sig att det faktiskt finns folk som lever det där livet, och det är också väldigt intressant att se hur viktigt det verkar för vissa att v a r a någon; att se rätt ut, tycka rätt saker och hänga med rätt människor. Vilken jävla press, jag skulle aldrig orka. Inte ens utan Bebis. Men det är kul att göra ett studiebesök i den världen, och i ärlighetens namn är det inte helt obehagligt att vara en av de ”särskilt inbjudna”, hur obetydlig man än må vara i sammanhanget. Den som säger annat ljuger. Att vi fick chansen att åka in till stan och göra något tillsammans ett par timmar var dock det mest värdefulla - och att det funkade så bra med Bebis-vakten, trots att universums lagar trotsade så att vi knappt höll på att komma iväg.
Övriga reflektioner: Det faktum att fetsnygga BWO-Martin strosade av samma tunnelbanevagn till samma fest på ett ytterst oglamouröst sätt gav en hint om att även ”partyfolk” har en vardag. Jag undrar om han också drog hem och käkade smörgåsrån med kaviar efteråt?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment