Mad House

Jag bor i ett Mad House. Två labila mammor, en ylande terrorbebis, en svartsjuk elvaåring och två störiga katter med drag åt det psykotiska. BUP-människorna säger att jag måste försöka ställa mig över elvaåringens förpubertala prövningar och gratiskuratorn tycker att jag ska leta upp en inre plats där jag kan få lite ro. Och tro mig, jag försöker verkligen. Men de senaste veckornas sömnbrist har nått helt absurda höjder och jag har nerverna utanpå huden. Ingen motståndskraft eller energi alls. Tankarna snurrar i raketfart och de har börjat handla om sådant jag inte vill tänka på, och hur jag än försöker så kan jag inte stänga av dem. Jag vrider och vänder på saker och ting för att strukturera och fixa men det går inte längre. Tänk om det är kört, vad fan gör man då? Jag som i vanliga fall gör vad jag kan för att bita ihop känner att sammanbrottet är nära. Jag önskar att jag kunde ta bättre vara på nuet, men jag känner mig helt dränerad. Det är som att den här bebisgrejen har fått hela familjen att hamna i någon slags förlossningsdepression. Vi har en hel del tunga saker att deala med, det är inget snack om den saken, men utan sömn i kroppen är det så lätt att överdramatisera. Man behöver ju inte låta det ta makten över en. Jag vet det, men just nu orkar jag inte riktigt vara rationell. Känslorna svämmar över och jag behöver semester.