Herregud, det var länge sedan jag skrev något här. Tiden är något väldigt abstrakt och ogreppbart just nu och jag har hunnit både gifta mig och klämma fram en liten Tyra-bebis sedan sist. Jag önskar att jag kunde berätta, men orden går inte att formulera och det är omöjligt att sammanfatta så jag lämnar det så.

Det har varit en lång resa och den lär fortsätta ett bra tag till. Livet med en tremånaders terrorbebis är verkligen ingen lek. Det är underbart och mirakulöst, men definitivt ingen lek. Allt, precis allt har ställts över ända. Relationen till Ängeln är annorlunda, mammarollen till sonen förändrad och jag själv har blivit totalt identitetslös. Det är svårt att hitta tillbaka till något slags spår när man är så förvirrad och trött hela tiden. Jag älskar vår lilla familj, men orken att visa det finns inte riktigt och den allmänna bebiskoman gör att hjärnan hela tiden går på lågvarv. Inte många konstruktiva tankar där inte. Jag tror att det ger sig så småningom. Vi måste bara få landa i allt det nya och det som varit, hitta formen liksom. Men jag saknar min energi, samtalen och myset med Ängeln, andligheten och det abstrakta. Just nu är allting så extremt konkret. Allt kretsar kring praktiska saker som sömn, mat och blöjinnehåll och den största delen av dagarna tillbringas framför tv:n. Det är lätt att bli galen. Men det är nog så här det är och måste få vara ett tag till. Fokus på bebis-Tyra är prio ett, det är så det funkar. Det har nog universum sett till och jag antar att det är bara att ha is i magen och gilla läget. Identitet och mys får komma senare.