Otillräcklig. Alltid lika otillräcklig. Känslan tär nästan sönder mig och jag vet inte hur jag ska göra för att bli bättre, för att räcka. Idéerna och viljan finns där, men förmågan verkar inte göra det för det blir aldrig som jag tänkt mig. Det faller liksom redan på vägen och jag lyckas helt enkelt inte få Dem jag älskar att må bra. Det duger inte. Jag önskar att jag fick göra om och göra det bättre, men inget går att ändra på och nu är det som det är. Och inte kan man be sin elvaåring om förlåtelse för att man inte gjort det man ska som förälder. Elva år är en lång tid och det finns inga ursäkter. Inte för det som var och inte för det som är. Jag hatar att vara den det hänger på för jag vet inte hur man gör, och bekräftelse - fan vad jag är dålig på det.