Tårlös och oberörd

Jag vet att Hon tycker att jag är oberörd och att jag inte förstår. Att jag försöker hitta lösningar istället för att lyssna, krama och bara finnas till. Jag vet det. Men även om jag inte vet hur det ser ut i Henne så förstår jag ganska mycket. Jag ser och förstår, men jag hanterar det på mitt sätt. I min värld tjänar det inte så mycket till att gråta eller bryta ihop. Det är bra ibland, men förr eller senare måste man ändå skrapa ihop bitarna och försöka göra något åt saken. För allas skull. Varför gå omkring och låta det tära? Jag har mått tillräckligt dåligt i mitt liv, nu vill jag ha ro. Det gör mig arg och ledsen att Hon dömer ut mig i situationer där vi behöver varandra som mest. Hon är trött, stressad och ledsen men släpper inte in, utan går iväg och grubblar på eget håll. För jag förstår inte. Tycker Hon. Men oavsett hur det står till med den biten så älskar jag Henne och vill inte se henne sådan. Det gör ont och jag kan inte låta bli att tänka att Hon kanske skulle må bättre utan mig. För med mig kommer ett bonusbarn, en större lägenhet, fler saker, en bil, tärande utgifter, mammaförvirring och ett minimum av bekräftelse. Allt det där som gör henne stressad och vilsen. Jag vet inte om det var bättre innan Bebisen, men det spelar ingen roll för henne vill ingen av oss vara utan. Men kanske skulle det vara bättre för Henne om det bara var hon och Bebisen? Jag kan inte låta bli att tänka tanken och den gör mig ledsen…på mitt oberörda, tårlösa sätt.