Lämnar över till universum

Jag tror att det får vara nog nu. Det är dags att lämna över till universum igen. Åtminstone för ett tag framöver. Nog med identitetsjakt och annat existensiellt grubbel. Nog med vånda över oss och barn och allt. Jag kanske inte alltid måste hitta svaren direkt eller veta exakt vem jag är. Det kanske bara kan få komma till mig ibland, utan att jag letar så febrilt. Jag tror att man måste våga släppa taget och fokusera på att bara vara där man är. Det är inte farligt att vara förvirrad och vilsen emellanåt, eller att inte ha total kontroll. Det är okej, och förr eller senare lär man ändå komma på det. Så varför stressa och noja så förbaskat?
Det är en konst att leva i nuet, och jag är inte ens säker på att jag vet hur man gör. Men det är verkligen dags att försöka, dags att lämna över, för det här börjar nästan bli löjligt.