hetero vs gay

Jag har tänkt lite på det här med tillhörighet – hetero-, vs gayvärlden. Tankarna hinner knappast landa i något vettigt svar, men när jag trasslade in mig i en ytterst komprimerad diskussion igår angående min egen plats i världen så började jag fundera. Jag är fortfarande rädd för att helt och fullt stå upp för gaydelen av mig. Om jag måste sätta en etikett på mig själv skulle jag säga att jag är bi med ett stort överslag åt flathållet. Men grejen är den att jag inte riktigt förstår det här med att definiera sig själv som person genom sin sexuella läggning. Jag inser att jag kan verka naiv när jag säger det, men det beror förmodligen på att jag har levt som hetero i större delen av mitt liv så jag har inte behövt förstå. Men nu måste jag tydligen göra det. Det är det jag inte förstår. Varför då liksom? Varför måste jag plötsligt stå upp för mitt livsval gentemot omvärlden, och vara så extremt stolt över min läggning när jag inte behövde det förut? Jag är ju jag oavsett, det är väl i så fall det jag ska försöka vara stolt över. Mig, som person. Mitt livsval och min läggning är i och för sig en del av mig, men det är inte hela mitt jag. Jag åkte på pisk när jag råkade nämna att jag inte har dealat färdigt med mina känslor kring det här, och blev i stort sett anklagad för att inte våga stå för den jag är och för mitt icke normativa livsval. Jag berättade att jag ofta tror att andra människor tycker och tänker en massa saker om mig på grund av att jag inte längre är en del av heterovärlden, och att de automatiskt placerar mig i ett fack som jag inte riktigt kan identifiera mig med när de får veta. Jag fattar att jag inte är så jävla unik som jag tror. Det finns så många minoriteter i samhället att folk knappast bryr sig om en konverterad heterobrud - men det är ändå en av anledningarna till att jag har svårt att komma rakryggad ut ur garderoben. Jag påstår inte att det är logiskt, eller att jag ens har full koll på mina egna argument/förklaringar. Det enda jag påstår är att det är komplicerat. Det kan hända att jag krånglar till det mer än nödvändigt, men jag tror inte att någon som inte har ”bytt sida” vet hur känslomässigt rörigt det kan bli. Jag är stolt över mig och mitt liv, men jag är också ganska rädd och fundersam. Är det verkligen så svårt att förstå? Finns det något befog för min rädsla, eller är det bara jag som tror att folk bryr sig mer än de gör?