Igår morse höll jag på att köra på min hyresvärd. Det hade inte blivit bra. Tack och lov tyckte han att det var lika mycket hans fel så förhoppningsvis får vi bo kvar ett tag till. Måste dock skälla på mig själv för att jag har så förbannat bråttom jämt. Förr eller senare slår det tillbaka på något sätt. Varningarna börjar bli många nu och snart smäller det väl bara.
Jag skulle verkligen behöva göra något åt mig. Känner mig ful, trött och tråkig och beter mig som en riktig PMS-kärring. Sprider stora moln av negativ energi omkring mig, men jag kan inte styra över det just nu. Det är så här man blir när man inte sover på över åtta månader. Synnerligen osympatisk. Risken för kroniska men är överhängande och jag kan nästan höra hur synapserna fräser sönder i nervbanorna på mig. Varvar talsvårigheter med implosioner av tillbakatryckt irritation och psykbrytet är inte långt borta. Förhoppningsvis blir det bättre så småningom. Men det kan också vara så att jag verkligen behöver hjälp.
Tack och lov finns det stunder då tillvaron känns både lätt och ljus. Gårdagens behagliga flyt, härliga väder och trevliga kaffestund på Waynes gjorde susen för humöret och orken, och idag skiner solen så där hoppfullt vårigt. Är väldigt kär i min Fru, och trots att Bebis bestämde sig för att skriksabba förmiddagens påbörjade promenad gör hon mig skönt varm i hjärtat. Är stolt över min familj, min Fru och mina fina barn.
Dagens tanketrassel; Hur lär vi Bebis att vi är Mamma och Mamma? Ingen av oss vill ju vara MaPa eller något annat halvdant. Snart är jag klar med min utbildning, men hur ska jag klara av att vara sjuksyrra på riktigt? Jag fattar att jag måste ta sommarjobbet som just kom till mig, men hur ska jag kunna mörka att jag egentligen är en bluff om jag ska ta emot egna patienter på på en vårdcentral?
No comments:
Post a Comment