Soligt ute, mörkt inne

Det gick. Två veckors praktik på akuten är avklarade och jag är ett steg närmare min examen. Men det var fanimej på håret och jag vet inte när jag kände mig så labil senast. Omställningen från mammalivet till arbetslivet är stor – inte bara för mig, utan för hela familjen – och sådant som var hyfsat under kontroll förut känns plötsligt jääävligt komplicerat. Mitt huvud är så fullpackat med intryck att det inte finns utrymme att vända på en enda tanke, och mitt energiförråd är löjligt tomt på positiv laddning just nu. Hela vårt hem osar negativitet och det är inte bara jag som sprider den. Familjebalansen är inte vad den borde vara och för första gången på länge kan jag inte lägga känslan åt sidan och streta vidare som jag brukar. Fru är ledsen och irriterad, jag är ledsen och frustrerad, sonen är …tja, mest arg, och bebis vill mer än vad hon klarar av just nu. Kul nästan jämt, med andra ord.

Jag vet inte vad som krävs. Jag vet inte vad som behövs. Jag vet inte var början eller slutet är, och jag vet inte ens var jag själv befinner mig i allt det här. Jag tror inte att allt står och faller med situationen just nu, och jag tror inte att vi inte tar oss ur det. Däremot tror jag att något måste göras hyfsat snart, innan vi fastnar i geggan. Bitterhet är något av det ocharmigaste som finns och jag har svurit på att inte låta den drabba mig igen. Frågan är bara om det går att värja sig på egen hand, eller om det krävs hjälp utifrån. Just nu lutar det åt det senare.